Jag ger mig på lite modern svensk poesi igen, trots min minst sagt bakåtstegande upplevelse som jag skrev om här. Den här gången var det dags för Anna Hallbergs Friktion. Och jag tycker ungefär samma sak även om den här, det är ett gäng ihopknölade ord på ett papper som inte säger mig ett skit eller ger mig någon känsla. Däremot ger den här mig en språklig känsla som jag gillar, bara jag struntar i vad orden egentligen betyder. Det är en del lek med lyrikens fantastiska stilfigurer, fast lite tvärtom. Hur menar jag nu? Jo med titeln Friktion i bakhuvudet får jag en känsla av att det ena ordet går i motsatt riktning från det andra ordets rörelse. Några rader tagna från helt olika dikter
Eller kanske lite klassisk alliteration:
Och en och annan tungvrickare:
Det finns även en och annan dikt jag gillar i sin helhetl, so mden här:
Jag upptäcker ständigt nya språkliga stilfigurer som gör att min språkhjärna bara myser, men berättelseälskaren är besviken.
dansen direkt
nos i naveln
Eller kanske lite klassisk alliteration:
sminkade sken
smutsig tristess
och smetiga smultronställen
Och en och annan tungvrickare:
sillstimmet rusar i tusen syntaxer
splittrade strecken tappar och stavar
iris hukar i ögonvrån
fyra.kulört.
filibombombom ritsch ratsch
kulturkarneval
joker i leken
alla kan tralla
glada färger i gratis paket
blå eller röd eller gul eller grön
snurra och peka och titta
Jag upptäcker ständigt nya språkliga stilfigurer som gör att min språkhjärna bara myser, men berättelseälskaren är besviken.
När jag ser de här ordraderna så tänker jag på små sångövningar som jag brukar göra i min kör. Lite tung och röstgymnastik.
SvaraRaderaJag har ett pris till dig på min blog!
Monika: Ja men lite så, de känns som muskelövningar för ansiktet när man läser =)
SvaraRadera