Fortsätt till huvudinnehåll

Jag kommer sen...- Eva Wiklund

Minns ni Göteborgsbranden hösten 1998? Minns ni vad ni gjorde när ni fick reda på det? Jag åkte till Gekås i Ullared med mina föräldrar redan vid 6-tiden dagen efter. På vägen dit lyssnade vi på nyheterna och under hela vistelsen kom det nyhetsrapporteringar i högtalarna långt in på eftermiddagen. Första skoldagen efteråt hade de 1500-talet elever på min gymnasieskola tysta minuter för de drabbade, en klasskamrat hade flera vänner bland de skadade. 

I sin bok Jag kommer sen... har Eva Wiklund skildrat branden i allmänhet men i synnerhet Anne-Britt Söderbergs minnen av den. Vi får följa henne från det att hon 1981 blir gravid till 2008 då hon tio år efter branden börjat ta sig tillbaka till ett någorlunda vanligt liv.Hon förlorade sin då 16-åriga dotter i branden. Vi får även ta del av en brandmans minnen, en politikers minnen och flera andra vittnen och berördas upplevelser. 

Bokomslaget ger inte boken rättvisa, det är lite väl hafsigt. Om den kommer i nytryck eller i pocket hoppas jag att förlaget ser till att fler blir sugna på att läsa den på grund av omslaget och att ingen låter bli på grund av det. 

Trots några konstiga formuleringar och lite övertydliga information på vissa ställen är jag imponerad av boken. Eva skriver med ett enkelt språk och går rakt på det som ska bli sagt. Särskilt intresserad blir jag av boken efter det att branden ägt rum, där Eva på ett mycket påläst sätt beskriver allt om räddningsarbetet, identifierinsprocesser, bearbetning av sorg, polisutredningen, rättegången osv. Längst bak i boken finns en lista på ett 20-tal personer hon intervjuat och flera källor som privata dagböcker, rapporter från socialstyrelsen och en karta över lokalen. Jag blir naturligtvis även berörd av Anne-Britts historia på ett personligt plan, ingen förälder ska behöva gå igenom något sånt här. Jag blir stum när jag långt bak i boken bläddrar igenom hennes privata bilder av familjen, inte minst den stora bild av dottern och hennes vän som fanns med på både begravning och minnesstunder. 

Det är en lättläst bok som även borde passa ungdomar alldeles utmärkt. Högstadie- och gymnasielärare borde ta sig en titt på den, för jag tror den kan bli ett bra ämne för diskussion och kanske även för något slags skolarbete. Den kan nog även vara bra att läsa för folk i liknande situationer. 

Minns ni vad som hände sedan? Efter branden? Jag måste erkänna att det enda jag minns är vaga teorier om rökmaskiner och rasistiska motiv, men mindes inte alls hur det faktiskt slutade. Jag minns ansikten på de ungdomar som brännskadades, det är 12 år sedan nu, de är ju vuxna. Och det som påverkat mitt liv mest är faktiskt att man snabbt såg att allt fler blev noggrannare med nödutgångar och att maxantalet för lokalerna inte överskrids. 

Tack Eva för din noggranna efterforsking och tack till Anne-Britt och hennes familj som delat med sig av det mest privata. 

Kommentarer

  1. Hej! Nu kommer den i pocket MED nytt mycket snyggare omslag;-)

    http://www.facebook.com/pages/Ny-bok-om-Backabranden-1998-jag-kommer-sen/126091647487305#!/pages/Ny-bok-om-Backabranden-1998-jag-kommer-sen/126091647487305?sk=wall

    SvaraRadera
  2. Böckerx3/Metta22 augusti 2011 08:10

    Ja, jag såg gruppen på FB, jättefint omslag!

    SvaraRadera
  3. En hemsk men ändå fantastiskt stark och bra bok om när det värsta ofattbara händer men hur vägen ut ur det kan se ut. Ann-Britts resa är beundransvärd och förutom gränslös förtvivlan och sorg förmedlar hon också ett starkt hopp och en stor vacker kärlek att få leva vidare med sin dotter Johanna i hjärtat!! En bok alla borde läsa..

    SvaraRadera
  4. Böckerx3/Metta27 september 2011 14:19

    Anonym: Helt klart!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag: - Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen) - Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig) - Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok) - John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?) - Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman) - Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare) Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen! UPPDATERING: Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människo