Fortsätt till huvudinnehåll

Bokmässan 2018: Khemiri och Stridsberg om tio händelserika år



Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri har i sina nya romaner ett sökande på olika frågor. Khemiri hittade inspiration till sin Pappaklausulen då han var hemma med sina barn och började undra vad som är en god förälder. Stridsberg börjar ofta med starka, frätamde bilder som hon inte kommer förbi men med den nya boken Kärlekens Antarktis var det snarare en röst. Det är inte en roman om da Costa-fallet utan handlar om en anonym mördad flicka, även om man görna får läsa in flera liknande fall om man känner för det. Rösten kommer lite ifrån en karakär från hennes tidigare roman Beckomberga. Båda författarna är överens om att de dock inte direkt fått svar på sina frågor. 

Khemiri hörde flera av sina döda personer, alltså de han personligen förlorat, i Stridsbergs bok. Kanske handlar det om att litteraturen bevarar de döda, gör att de fortfarande ändå finns kvar. Döden kan inte vara slutet om de döda kan berätta. Så som döden alltid är slutet i det verkliga fysiska livet. Stridsberg försökte länge komma runt den döda berättaren för att det köndes som ett svårt material men det gick inte. Khemiri visste att en död dotter skulle komma tillbaka till pappan för att han skulle få en chans att göra rätt och be om förlåtelse. Khemiri tyckte att det fanns en enorm befrielse i Stridsbergs berättare, att slippa kroppennoch bara ha en röst.

Båda författarna är intresserade av att skikdra samhället som stilts i sär av det ekonomiska systemet. Stridsberg ser det som att hon har huvudet precis över ytan men för blicken under och över ytan och ser helt olika saker. De som sitter här och ser hela ich rena ut kan ha grinat sig igenom hela natten och försöker dölja det. Khemiri tycker ändå att det finns något värdigt att lappa ihop en karaktär och framställa denne som en superhjälte. De är rädda att förstöra sina karaktärer, det är svårt att inte göra det men ibland kanske man måste gå rakt in i elden. Ofta skriver man sig själv, Khemiri undrar om man kankse skriver för att rädda ett framtida jag. Eller kanske skriver man för att förlåta sig själv. För någonstans kommer ändå allt tillbaka till sig själv som författae. 

Har litteraturens och författarens roll ändrats sedan de började skriva? Stridsberg tänker att det är svårt att greppa men hon ser litteraturen som något väldigt långsamt, som blivit mer och mer tydligt i vår tid där allt går så snabbt. Hon ser romanen som stark som står still i sin tröghet. Khemiri är något mer otålig, han vill gärna bygga in snabbhet i sina romaner. Han vill signalera till sin läsare att han vet att tiden är knapp och värdefull, han vill visa sin läsare att han kommer ta hand om den tiden på bästa sätt. Han tycker att böcker som öppnar upp en dörr inom någon och med sina ord förändrar någon är de bästa böckerna. Böckerna kommer överleva författaren och läsaren och det är stort. Khemiri har en bohylla defilerat till detta, hans första är en Pixibok och äver Stridsberg finns där. Hon är dock lite i chock över att man kan vara så organiserat. Hon har de där böckerna inom sig men hon cet nog inte helt vilka de är. Khemiri vill ta det viktiga och låsa in det, för Stridsberg är det tvärtom då hon ändå vet att alla hon älskar kommer att dö ändå. Khemiri menar att han bevarar de berättelser som inte hade passat i någon annan form än bokens i sin hylla så att han kan påminna sig om dessa. Han kan ibland tvivla på sina egna berättelser, ifall de ska bli just böcker eller något annat. För Stridsberg blir varje bok en ny kärleksrelation. Hon skriver för att leva. Om hon inte hade valt att skriva hade hon varit djupt olycklig.

Är det viktigt att hålla sig i från framgången? Khemiri kan inte ens skriva om han börjar tänka på att någon ska läsa det sedan. Ännu värre blir det när han börjar fundera på hur det ska kunna översättas till engelska. Då är arbetsdagen över för honom. Att sitta på en bokmässa är lite antiresen till att skriva. Stridsberg vill också gärna blickera ut, hon är lite rödd för allt det där innerst inne. Hon behöver knappt hålla sig ifrån det för hon har svårt att ta in att det ens finns. 

Stridsberg skriver om och om igen. Khemiri skriver massor för att komma fram till kärnan av det han vill berätta. Plocka fram det här bruset han vet finns där i någonstans. Tillsammans med Bodil Malmsten är dessa två författare de enda som prytt tidningen Vi Läsers omslag två gånger och det finns en god anledning till det då dessa är giganter. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag: - Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen) - Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig) - Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok) - John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?) - Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman) - Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare) Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen! UPPDATERING: Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människo