Fortsätt till huvudinnehåll

Bokmässan 2018: Barnfritt i barnlitteraturen



Pija Lindenbaum, Emma Adbåge, Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck.

Vad bidde det då? är Pija Lindenbaums senaste bok och är baserad på den klassiska berätterlen om mästerskräddaren. Varför tog hon aig just den klassikern? Hon tycker helt enkelt väldigt mycket om den. Den börjar där den slutar, saknar sensmoral och är helt enkelt knäpp. Hon har gjort om skräddaren till en kvinna men det är egentligen inte skräddaren som är intressant utan den lille mannen aom kommer dit. 

Bjärbo och Adbåge har gett ut Samtidigt i min låtsasvärld där huvudkaraktären hamnar i olika situationer och så fantiserar om hur det skulle se ut i samma situation i sin låtsasvärld. Det startade med att de skickade meddelanden till varandra med just ”samtidigt i min låtsasvärld” som så mynnade ut i en boktitel. 

Men varför gör man en barnbok utan barn? Bjärbo och Adbåge hade skissat på ett barn först men ändrade sig till en mamma. Det finns då barn men bara i periferin. Någonstans bottnade det i att vuxna och barn dagrömmer om väldigt olika saker. Adbåge menar att hon gör bilderböcker, inte barnböcker, och hur gammal man är står enbart i passet. Lindenbaum erkänner sig läsa barnböcker men tycker att alla kan läsa barn böcker. Däremot så tycker hon aig inte vara bra på att barnanpassa sina böcker men där är panelen inte ense. 

Barn är ändå intresserade av vad vuxna gör i olika stor utsträckning. Lindenbaum försöker hitta nivån i berättelsen aom ett barn kan gilla. Adbåge menar att barn har lätt att identifiera sig med allt möjligt, varför inte en liten man eller en mamma lika väl som en snigel eller en enhörning. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…