Fortsätt till huvudinnehåll

Way out West 2018 - dag 2

Som något av ett straff för första dagens perfekta väderlek startar dag två på årets Way out West med storm. Starten av festivalen får skjutas upp, flera akter ställs in och det är lite osäkert om det ska gå att få ihop dagen. Men klockan 14 slås ändå grindarna upp och de inställda akterna får nya starttider senare under festivalen. 

Först ut och nog bäst för dagen är glädjespridaren Timbuktu. Han säger att Göteborg är hans favoritstad, hans dotter är med för första gången i publiken och han får publiken att gunga. Han kör sina stora hits så klart men väljer ändå bort sina tolkningar från Så mycket bättre, vilket jag verkligen respekterar. Det blev en riktigt bra start på dagen, trots att bandet i övrigt har lite märkliga kostymer påsig. 

Göteborgs egen storstjärna Miriam Bryant inleder sin spelning med att kalla Slottsskogen för Slottsskogsparken och många av oss undrar nog om hon verkligen är från Göteborg, men med det går ganska snabbt att förlåta henne för hon är ju fantastisk. Det känns som att hon har vuxit och lugnar ner sig en smula sedan senast jag såg henne men visst finns spralligheten kvar. Scenen är rikt dekorerad med girlanger i något slags Hawaiitema och Bryant besöks av flera artistvänner, där ibland Marcus Krunegård och hon har även en syster med på scen. Längre lät det som om även hon skulle strunta i sina hits från Så mycket bättre, men till slut släpper hon in "En jävla tv-hit" med Lisa Nilssons "Allt jag behöver" och så avslutar hon med sin fina tolkning av Taubes "Ett sista glas". 

Det är en del problem med tekniker under dagen men prick på startminuten sätter Lily Allen igång med sin hit LDN som får publiken att strömma till Azaleascenen från alla håll. Men därefter händer det inte jättemycket mer. Hon är ju gullig i all ära, pastellfärgat hår till trots, men det är lite svårt att få till en show bestående av en person på en scen. Hon säger själv att hon känner sig lite fånig som kör en låt som är en duett där den andres röst är inspelad och det är väl lite där hon sätter fingret på hela spelningen. De nya låtarna känns ganska blaha men de gamla hitsen med "Fuck you" i spetsen är helt klart på en annan nivå. En väldigt ojämn spelning. 

När M.I.A ska gå på scen finns det ett häftigt sceneri med en trappscen och gula draperier, men artisten saknas. Utan förklaring dyker de ändå upp en halvtimme för sent (vilket är väldigt mycket med tanke på att det är fem minuter mellan akterna denna kväll) och drar av hela sin spelning på vad som känns som dubbel hastighet. Det är snyggt med dansare och allt och det är medryckande men ganska högljutt och skränigt. Men hon får igång publiken, speciellt med superhiten "Paper planes" som är sist ut. 

När det börjat skymma kommer lasrarna fram, det är sedan gammalt. Och Fever Ray är mycket rök och mycket lasrar. Och en väldigt speciell scenakt, het klart. Och ganska obehagliga scenkostymer. Den tunga basen vibrerar långa vägar och den maffiga synten är påtagligt hypnotiserande. Det här är en sådan typiskt bra festivalakt, något man inte ser någon annanstans, klubbar har inte kapaciteten men det passar inte riktigt på en arena heller. Det är obehagligt mäktigt. 

Festivalens stora namn Kendrick Lamar avslutar festivalens andra dag. Om det inte tidigare under dagen märkts att det är mycket mer folk på dag två så gör det definitivt det nu. Lamar fyller Flamingo bortåt Azaleascenen, men det är ändå inte lika mycket folk som till exempel förra årets Major Lazer. Även om Kung-Fu Kenny är ganska skojig så är ändå spelningen i stort ganska allvarlig och det är hiphop i världsklass. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Litteraturvetarskola del 8 - "Berättare och berättelsenivåer"

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 
Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 
Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 
Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare …