Fortsätt till huvudinnehåll

Way out West 2018 - dag 1

Sommaren 2018 har slagit rekord i många kategorier, värmebölja i flera månader har satt sina spår även i Slottsskogen, gräset är torrt och nästan obefintligt. Men det är också väldigt skönt att kliva in på första festivaldagen i strålande sol, stämningen är avslappnad och humöret är på topp. Det känns overkligt att det är dags igen.

Svenska Sarah Klang gjorde ett bejublat framträdande i föragående säsong av På spåret och i år får hon  inleda min och många andras festival. Det blir direkt trångt på Linnéscenen. Hennes röst bär långt utanför tältet, för det är synd att ställa sig under tak när man kan sitta utanför och dricka öl i solskenet. Det blir en samlad spelning och det känns som att Sarah stått på scen hela livet, hon är helt klart ett namn för framtiden. 

Amerikanska Grizzly Bear går upp på Azalea 15:30 och inleder med ett "Good morning" och ja, jag antar att det är morgon i USA. Bandet har fångat mig med sin sångtunga musik och live gör de mig inte besviken. Det går knappt en åt utan att samtliga medlemmar är med och sjunger. Deras psykadeliska indierock till det gör det bara perfekt. Men de har solen rakt i ansiktet, värmen tar hårt på dem och svetten rinner. Det blir inget mellansnack men det gör inget. 

Tillbaka i Linnétältet förmedlar amerikanska Jenny Lewis känslan som vi nog alla känner, det är sol, det är festival och det är öl! Hennes outfit ser ut som en slaktad flamingo, fast på ett ganska gulligt sätt. Och hennes sköna rock som drar lite lite åt countryhållet är väldigt fin. 

Det roliga med festival är ändå att man kan ta del av väldigt mycket och om man inte gillar det går man vidare. Och ibland får man ta del av något för att det är väldigt högljutt och mitt i ens skottlinje. Nils Frahm är något slags dansmusikens underbarn men det kan vara lite för tidigt på dagen för honom. Det ekar lite väl mycket. Men han är väldigt dutig på att spela piano, vilket han gör själv i sin akt och så blandar han ihop det med elektronisk musik, ganska häftigt ändå. 

Nästa akt är nog dagens höjdpunkt, i alla fall om man ser till utförande och coolhet. Ut på scenen kommer två figurer i hudfärgad dräkt, mask för ansiktet och blonda pottfrisyrer, ackompanjerade av en tjej med långa mörka flätor. Sedan stövlar hon in, för hon har lårhöga orangea högklackade stövlar ihop med sin hudfärgade outfit och orange gitarr, och hon äger scenen. Anne Erin Clark som ligger bakom St Vincent är så snygg och cool. En lite kufig show och lite obehagligt scenspråk blandas med än mer obehagliga filmsnuttar på skärmarna och till det levererar de skön indierock. Det är lite som att se en kvinnlig (och därmed mer sofistikerad) Marilyn Manson. 

Det är 17 år sedan jag såg henne senast, ett par böcker och polarpris senare så står hon där, Patti Smith. Hon är så glad och det märks att hon är överväldigad av att vara där. Hon hade ett hårt bandagerat ringfinger på vänsterhanden men annars kom hon i sin sedvanliga outfit och levererade det vi förväntar oss. Hennes gamla låtar håller än och är så klart ständigt aktuella men det är inte mycket nytt under solen. Men vad gör det! 

När man bara vänder sig om och promenerar 100 meter till scenen mitt emot för att se nästa rocklegend så undrar man lite var man hamnat, det är lilla Göteborg och inte Woodstock. Men lagom till att jag kommer fram, cirka fem minuter efter att Patti dragit sin sista låt och tackat för sig slänger han sig in på scen i sina svarta jeans och med avsaknad av tröja, galningen och rockgeniet Iggy Pop. Han låter likadant och ser likadan ut, det enda som visar på att han varit med ett tag är att hans hud är lite utdragen. Det är lite samma sak här, det är de gamla hitsen som på något sätt blivit större än han själv för man hör dem i filmer och i reklam och glömmer nästan vem som ligger bakom. Men han levererar gubben, han har så himla energi och pekar finger åt alla håll och verkar ganska arg. Fast mellan magdans och mittfingerpekanden står han ändå gulligt och vinkar som om han vore drottning Silvia. Och han ägnar större delen av en låt åt att hänga med de som står längst fram och låter dem ta på honom och sjunga med. Jag blev väldigt engagerad i hans skiva Post Pop Depression som gjordes ihop med husguden Josh Homme, jag är lite ledsen att det inte kom fram mer men det finns en fin dokumentär om det. 

En av festivalens huvudakter får så avsluta den första fantastiska dagen. Arctic Monkeys och det är helt klart den bäst besökta spelningen på dagen. Så kliver de upp på scen lagom till att solen har gjort sitt för dagen och det känns lite som om antingen de eller jag kommit lite fel. Det är lite för snyggt och prydligt. Lite för artsy. Skärmarna visar ett gäng prydliga finklädda killar i svartvitt och det börjar ganska stelt. Det är lite bekymmer med tekniken, trassliga sladdar och jag och säkert flera med mig undrar nog hur detta ska gå. Men de värmer upp och det tar sig ganska bra. Det är tur att de ändå fick 90 minuters speltid så att de hann komma dit, för smärtan kom ändå fram i Alex Turners karaktäristiska röst. Det är inte på något sätt dåligt, om jag blundar och bara lyssnar är det fantastiskt bra och det är väl musiken vi är där för? Men ja, det hade kunnat vara lite mindre stelt. 

Spontant känns som det att det är väldigt mycket mindre folk på årets festival, trots perfekt väder och många storstjärnor. Men det kan bara vara jag, men jag klagar inte för det var rätt skönt glest framför scenerna ändå. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…