Fortsätt till huvudinnehåll

Den svavelgula himlen - Kjell Westö

Det är något som inte stämmer, något obehagligt ligger i luften. Något kommer att hända. Alex blir knivskuren och Sandrine är försvunnen. För att förstå vad som hänt tar berättarjaget, som också visar sig vara författare, oss tillbaka till sin barndom. 

Det är en ren slump som gör att berättaren möter och blir vän med den rika familjen Rabells son Alex och sedermera inleder ett förhållande med lillasystern Stella. Det börjar med cykelturer till familjen Rabells gård under en sommar och han spenderar allt mer tid där. Men något stämmer inte med pappa Rabell och det är inte lätt att växa upp. Att upptäcka sexualitet och att försöka hitta sin identitet dominerar början av romanen. Det är ganska mycket misär och mobbing men också nära relationer.

Kjell Westö är en mästare på miljöer och på att skildra Finlands historia, men nu har han nog gått ett snäpp djupare. De historiska markörerna finns så klart där men mer i bakgrunden och står i kontrast till de små händelser i karaktärernas liv som så klart är mycket större för deras person än vad som händer i världen. Han skildrar också det komplexa i mänskliga relationer, hur man av en slump hamnar ihop med andra personer eller tvånget i familjerelationer där man inte själv valt de man har i sin närhet. Det är många sexscener, inte för att de är dåliga men de kanske är lite väl många. Men Westös sätt att skildra det enkla vardagliga, som inte på något sätt är unikt, som han gör till någon slags spänningsroman är helt fantastiskt. 

Köp boken här eller här. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag: - Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen) - Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig) - Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok) - John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?) - Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman) - Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare) Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen! UPPDATERING: Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människo