Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från juni, 2018

Den svavelgula himlen - Kjell Westö

Det är något som inte stämmer, något obehagligt ligger i luften. Något kommer att hända. Alex blir knivskuren och Sandrine är försvunnen. För att förstå vad som hänt tar berättarjaget, som också visar sig vara författare, oss tillbaka till sin barndom.  Det är en ren slump som gör att berättaren möter och blir vän med den rika familjen Rabells son Alex och sedermera inleder ett förhållande med lillasystern Stella. Det börjar med cykelturer till familjen Rabells gård under en sommar och han spenderar allt mer tid där. Men något stämmer inte med pappa Rabell och det är inte lätt att växa upp. Att upptäcka sexualitet och att försöka hitta sin identitet dominerar början av romanen. Det är ganska mycket misär och mobbing men också nära relationer. Kjell Westö är en mästare på miljöer och på att skildra Finlands historia, men nu har han nog gått ett snäpp djupare. De historiska markörerna finns så klart där men mer i bakgrunden och står i kontrast till de små händelser i karaktärern

The evil has landed

Queens of the Stone Age Liseberg 9/6 2018 Bäst: Det mesta Sämst: Scenen på Liseberg. Och att det tog slut.  Någon gång i slutet av 2017 är biljetterna till Way out west 2018 på väg att släppas och jag tänker att det här måste bli året då jag återförenas med mitt favoritband eftersom de är ute på turné. Jag hänger på låset för att få de något rabatterade biljetterna, får tag i en och är nöjd. Dagen efter läser jag att nämnda band, det amerikanska stonerockbandet Queens of the Stone Age, bokats för Sverigespelning. På Liseberg, där jag har årskort så det är gratis. Men ändå, de kommer till Sverige och min hemstad! Liseberg är en knepig konsertplats. Det är en nöjespark som tar in visst antal besökare vare sig de ska på konsert eller inte. Platsen framför scen är bökig, ett stort restaurangområde med en stor bar mitt i skymmer väldigt mycket och marken lutar inte tillräckligt för en normallång person att se något. Och ljudet är så klart inget vidare. Med veckans konser

När Johnny Depp kom till Liseberg

Hollywood Vampires Liseberg 6/6 2018 Publik: Fullt i varenda vrå av nöjesparken Bäst: Alice Coopers Sverigetröja i extranumret Schools out Sämst: Scenupplägget på Liseberg.  Supergrupperna har radat upp sig genom åren men Hollywood Vampires är, i alla fall för mig, något helt nytt. Rock-farfar Alice Cooper och gitarristen Joe Perry från Aerosmith kanske inte är en speciellt märklig kombination men släng så in flickidolen och piratskådisen Johnny Depp på det. Dessutom verkar halva rockeliten ha uppträtt ihop med bandet i diverse former sedan de bildades 2015, som Dave Grohl, Marilyn Manson och så den numera avlidne Christopher Lee. Och vad gör de då? De spelar covers helst från döda artister som var stora på 70-talet.  Det här kan ha varit något av det konstigaste jag varit med om i musikväg. Utöver det uppenbara märkliga beteendet av att superkändisskådisen Johnny Depp står och hamrar på en gitarr på en scen på Liseberg så var liksom banduppsättningen allmänt lustig

Sacred Country - Rose Tremain

Mary Ward inser redan vid sex års ålder inte är någon flicka utan inombords är hon en pojke. Hon är Martin. Det är dock 1950-tal och diskussionen om könstillhörighet är inte mer än i sin linda. Mary lever ihop med sin mamma Estelle, pappa Sonny och lillebror Timmy. Estelle har bekymmer med psyket, Sonny är vidrig och Timmy anses vara det perfekta barnet, men trivs inte alls med den plan hans föräldrar har för honom. Spelplatsen är landsbygden i England, men även London och USA har sin plats i berättelsen.  Även om berättelsen är mörk finns det mycket kärlek också. Det finns en scen tidigt i boken där pappa Sonny brutalt misshandlar Mary som nog kommer följa med mig för alltid, ihop med Murakamis flåningsscen i Fågeln som vrider upp världen och flesa scener ur Ett litet liv . Den är så neutralt berättad så att man knappast tror att det går att berätta om en barnmisshandel på det här viset. Den scenen sätter på något vis ett avstamp för resten av berättelsen, som ändå sträcker sig ö

We do not need to talk about that?

Foo Fighters Ullevi 5/6 2018 Publik: Drygt 50 000 Bäst: My Hero med Dave Grohls hyllning till doktorn Johan Sampson Sämst: Det är lite utdragna utspel av instrumental show emellanåt. Det har varit värmebölja i Göteborg de senaste veckorna men den femte juni har det svalnat. Men det är inte kallt, det är ändå 20 grader och Göteborg kokar. Parkerna är fulla, det är kö in på uteserveringarna, alla krogar och matställen med någon självbehärskning spelar Foo Fighters, det är dags igen.  Efter förbanden Frank Carter samt Goat kommer slutligen bandet upp på scen. En man utklädd till Dave Grohl kommer ut på scen och trillar ner framför, det känns lite som en fars, men så drar det igång i en rejält energifylld version av All my life följt av Learn to fly och en av mina favoriter The Pretender.  En bit in i spelningen går Dave ut på sin ramp i mitten och det är nog ändå flera i publiken som håller andan med 2015 års konsert i färskt minne. Och det är just det som han tar