fredag 29 september 2017

Spökhistorier och deras funktioner

För Katarina Genar var det Agnes Cecilia av Maria Gripe som var ingången till skräckberättelser. För Lena Ollmark var det lite oväntat Törnrosa som var den första stora skräckupplevelsen. En bild på en ond ande i Tusen och en natt skrämde livet ut Lena Arro, litterärt var det Fru Skräck som var den första stora upplevelsen.

Blir man modig av att läsa skräck? Ja, Genar menar att man måste möta sin egen skräck när man läset spökhistorier samtidigt som man blir ett med huvudpersonen och måste möta även dennes. Ollmark berättar gärna spökhistorier, om man själv är den som berättar har man makt över historien, det blir en positiv skräck. Arro håller med, hon skulle nog inte våga läsa sina egna betättelser. 

Genar har gärna ensamhet och utsatthet som tema i sina berättelser. Det är något av ett krav för att man ska upptäcka det ockulta. Helena Dahlgren menar att de varelser som man möter i skräcken oftas bara är själar som vill hitta hem, Arro har gestaltat detta bland annat genom strandgastar. 

Vad är skräckens kärna? Ja döden är kärnan tycker Arro. Ollmark menar att rädsla är en stor del, spökhistorier är ett bra sätt att ta hand om rädsla. Att känna sin rädsla är viktigt, man blir liksom dum i huvudet när man är rädd. Genar tycker även att det handlar om livet, att man kan vara på en plats som nu är död men som förut var levande.  Spökhistorier kan vara en trygghet, fortsätter Arro. De ger oss bot på skräcken, som att vitlök motar vampyrer. Dahlgren tänker att man förr använde spökhistorier för att skrämma barn att till exempel inte gå ner i myren.

Är spökhistorier universala? Ja, tänker Ollmark, de må innehålla lite olika slags väsen men man känner igen sig. Alla är vi rädda för samma sak fortsätter Genar. 

Ska man låta bli att läsa spökhistorier och slippa mardrömmar? Nej hävdar Ollmark. Det är väl bättre att läsa tillsammans och sedan prata om rädslan. Det är viktigare att ta sig igenom beröttelsen så man får se slutet och att allt är vra tänker Genar. Det är själva pusslet som är viktigast. Dahlgren är noga med att skilja på fiktiv skräck och verklig skräck. Hon älskar fiktionen men tycker inte om att se hemskheter som nyheterna på TV.

Vilka miljöer passar extra bra för skräck? Genar älskar dimma, kala grenar och fåglar i fjärran som skapar stämning. Men även kontrasten i att skriva skräck i sommarmiljö är spännande. Ollmark tycker att svenskar är speciellt bra på detta med skräck i naturen men hon vill själv få in skräcken mite närmare, i klassrumet och på Ica! Arro gillar den klasdiska miljön kyrkogård samt gamla föremål och Dahlgren slår ett slag för tivoli i Stephen Kings Joyland. Så plockar hon upp en sån där läskig liten klappande apa och skrämmer slag på halva panelen. 

Spökhistorier har en solklar plats i världen helt klart. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar