Fortsätt till huvudinnehåll

Spökhistorier och deras funktioner


För Katarina Genar var det Agnes Cecilia av Maria Gripe som var ingången till skräckberättelser. För Lena Ollmark var det lite oväntat Törnrosa som var den första stora skräckupplevelsen. En bild på en ond ande i Tusen och en natt skrämde livet ut Lena Arro, litterärt var det Fru Skräck som var den första stora upplevelsen.
Blir man modig av att läsa skräck? Ja, Genar menar att man måste möta sin egen skräck när man läset spökhistorier samtidigt som man blir ett med huvudpersonen och måste möta även dennes. Ollmark berättar gärna spökhistorier, om man själv är den som berättar har man makt över historien, det blir en positiv skräck. Arro håller med, hon skulle nog inte våga läsa sina egna betättelser.
Genar har gärna ensamhet och utsatthet som tema i sina berättelser. Det är något av ett krav för att man ska upptäcka det ockulta. Helena Dahlgren menar att de varelser som man möter i skräcken oftas bara är själar som vill hitta hem, Arro har gestaltat detta bland annat genom strandgastar.
Vad är skräckens kärna? Ja döden är kärnan tycker Arro. Ollmark menar att rädsla är en stor del, spökhistorier är ett bra sätt att ta hand om rädsla. Att känna sin rädsla är viktigt, man blir liksom dum i huvudet när man är rädd. Genar tycker även att det handlar om livet, att man kan vara på en plats som nu är död men som förut var levande.  Spökhistorier kan vara en trygghet, fortsätter Arro. De ger oss bot på skräcken, som att vitlök motar vampyrer. Dahlgren tänker att man förr använde spökhistorier för att skrämma barn att till exempel inte gå ner i myren.
Är spökhistorier universala? Ja, tänker Ollmark, de må innehålla lite olika slags väsen men man känner igen sig. Alla är vi rädda för samma sak fortsätter Genar.
Ska man låta bli att läsa spökhistorier och slippa mardrömmar? Nej hävdar Ollmark. Det är väl bättre att läsa tillsammans och sedan prata om rädslan. Det är viktigare att ta sig igenom beröttelsen så man får se slutet och att allt är vra tänker Genar. Det är själva pusslet som är viktigast. Dahlgren är noga med att skilja på fiktiv skräck och verklig skräck. Hon älskar fiktionen men tycker inte om att se hemskheter som nyheterna på TV.
Vilka miljöer passar extra bra för skräck? Genar älskar dimma, kala grenar och fåglar i fjärran som skapar stämning. Men även kontrasten i att skriva skräck i sommarmiljö är spännande. Ollmark tycker att svenskar är speciellt bra på detta med skräck i naturen men hon vill själv få in skräcken mite närmare, i klassrumet och på Ica! Arro gillar den klasdiska miljön kyrkogård samt gamla föremål och Dahlgren slår ett slag för tivoli i Stephen Kings Joyland. Så plockar hon upp en sån där läskig liten klappande apa och skrämmer slag på halva panelen.
Spökhistorier har en solklar plats i världen helt klart.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Julkalenderbloggstafetten Lucka 5

Sanningen om fallet Harry Quebert - Joël Dicker

Författaren Marcus Goldman har skrivkramp och ett överhängande hot om stämning från förlaget om han inte kommer in med ett manus omgående. Samtidigt hittas kvarlevorna efter Nola Kellergan efter 33 år i författaren Harry Queberts trädgård. Harry är före detta lärare, mentor och god vän till Marcus som bestämmer sig för att åka till den lilla staden Aurora och reda ut händelserna kring Nolas försvinnande och död. Harry verkar ha haft en relation med Nola som var blott 15 år gammal men det verkar varit äkta kärlek. Har Harry mördat Nola? Eller var det någon av alla de andra männen hon verkar haft en relation med? Vad är det för mörka hemligheter Nola burit på? Och hur lämpligt är det att Marcus gör sin egen utredning samtidigt som han skriver boken om händelserna, Sanningen om fallet Harry Quebert?
Det finns dussindeckare om handlar om poliser, det finns spänningsromaner som får läsaren att hålla andan av tempot, det finns mörka thrillers…