Fortsätt till huvudinnehåll

Pennywise the dancing clown

It


Regi: Andy Muschietti
Manus: Chase Palmer, Cary Fukunaga, Gary Dauberman, baserad på en roman av Stephen King
Medverkande: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Sophia Lillis mfl.
Bergakungen, Göteborg
Biopremiär 13/9 2017

Det är oktober 1988 i den lilla staden Derry. Regnet öser ner men Georgie är fast besluten att gå ut och leka med sin båt, tillverkad av brodern Bill av tidningspapper. Vatten forsar ner för gatan utmed trottoarkanten, Georgie hinner knappt med sin båt. Plötsligt åker båten ner i en brunn, Georgie försöker nå den men där finns något annat. Flera barn försvinner spårlöst, Bill och hans vänner försöker möta ondskan som verkar leva på barns rädslor. 

De flesta känner säkert redan till ett av Stephen Kings mest kända verk, berättelsen som förstörde clowner och röda ballonger för hela min generation, speciellt när den kom som miniserie 1990. Clownen Pennywise går i ide i 27 år åt gången och nu är det 27 år sedan serien kom och då är det rimligt med en remake. Den
nya filmen är inte helt trogen originalet, barnens perspektiv utspelar sig i slutet av 80-talet, till skillnad från serien där karaktärerna blivit vuxna ungefär vid den tiden. Andy Muschiettis nya It är, precis som Netflixserien Stranger Things, en hyllningskavalkad till 80-talets populärkultur. Det känns också som att tempot är mer uppskruvat i den nya filmen, det är skräckscen på skräckscen, jag hinner knappt andas mellan clownattackerna. Tyvärr tycker jag att stämningen går något förlorad, ni vet den där lummiga King-Maine-känslan som är så otroligt bra, i all skräck. Men miljön är helt klart där. Det blir kanske lite väl mycket konstiga luckor där man undrar hur något barn hamnade på en helt ologisk plats eller hur vissa personer kan vara utsläppta trots att de slagit ihjäl en annan. Det är något för komprimerat till skräcken. 

Annars är det mesta sig likt. Billy stammar, Eddie är hypokondriker och Beverly är den enda tjejen i gänget. Den största behållningen är helt klart Bill Skarsgårds clown som är rent ut sagt vidrig, som inte blir mindre obehaglig bara för att man bryter mot alla skräckregler och visar monstret tidigt. Tvärtom, han blir bara värre och värre. Jag hade gärna sett mer av de surrealistiska inslagen men frågan är om jag hade klarat det. Det här får mig att minnas varför jag gillar skräck och såg miniserien många ånger när jag var 8-9 år. Skräcken tar fram det värsta och det bästa i människan, får en att omvärdera vad som är viktigt i tillvaron. 

Jag har varit orolig för hur de ska lösa berättelsen i en långfilm, men efter en stund förstår man ganska snabbt att så inte är fallet. Detta är, till skillnad från miniserien, ingen återberättelse av de vuxna karaktärerna utan utspelar sig i realtid så det bör rimligtvis komma en uppföljare som utspelar sig 2016. Och mycket riktigt, när eftertexterna rullar på kommer texten "IT, part I" upp mot slutet, det borde alltså tala för att det kommer en Part II också. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…