Fortsätt till huvudinnehåll

Kärlek och identitet


Jennifer Niven älskar att läsa böcker med två parallella författare och därför har hon själv använt sig av det. Hon tycker att det är enklare att skriva en pojke som berättarperspektiv. Johanna Lindbäck håller med, hon tycker även att man får mycket gratis med två berättare. Vissa saker upplever båda och vissa saker upplever enbart en part.
För Niven är det svåraste med två berättare att särskilja deras unika deras unika röster. Hon använde bland annat olika playlists att lyssna på när hon skrev de olika personerna. Lindbäck är ingen musikperson så hon skapar inte listor med låtar men hon tycker det är oerhört svårt att hitta rösterna. Hon tycker även att det är utmanande att hitta en balans mellan de två berättarrösterna, så att inte någon av dem blir mer huvudkaraktär än den andre.
Niven hittade inspiration till sin berättelse om en ansiktsblind karaktär i en kusin somhar just den åkomman. Hon intresserade sig för hur man ser världen som ansiktsblind och ville skriva om det.
Är det svårare att skriva de mörka bitarna? Lindbäck tycker inte det, hon tror snarare att det skulle vara svårast att skriva en rakt igenom glad oerson för en spdan existerar inte.
Tara Moshizi tycker att Niven fått med humor även i det mörka, och hon håller med. Man måste kunna hitta de ljusa punkterna i mörkret för de finns alltid där. Lindbäck tillägger att det kommer alltid komma en mirgondag, något hon gärna får med i sina romaner. Niven säger att hon gråter när hon skriver de ledsamma bitarna och skrattar åt de roliga, man måste tillåta sig själv att ha känslor när man skriver. Niven fortsätter med att säga att hon är femton år på indudan och akktid kommer att vara det, därav kan hon skriva för den åldersgruppen och hon känner sig privilegierad med att få göra det.
Båda författarna är överens om att sociala medier är mest av godo. Båda använder detta i sina berättelser och Niven tycker att det är ett strålande sätt att träffa nya människor och att få kontakt med sina läsare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…