Fortsätt till huvudinnehåll

Irländsk romankonst


Ola Larsmo hävdar att vi är inne i en ny irländsk våg av författare, Sara Baume, Eimear McBride och Mike McCormack är nog beredda att hålla med.
McBride skriver om familjeförhållanden och sjukdom, men det säger inte mycket om hennes romaner, A girl is a half formed thing är väldigt speciell till stilen sett. Arvet deån Joyce och Beckett är rungande starkt. Hon ville själv nyttja modernismens metoder som kvinna och för att skriva om en kvinna. Hon tycker att det får ställas krav på läsarens soråkflrståelse, de är ändå läsare och inte TV-tittare.
McCormack har skrivit en spökhistoria och Larsmo undrar varför de valt att avslöja slutet redan på bokens omslag. McCormack svarar att alla fattar väl att han är död! Så om alla redan vet det så blir det inget billigt avslöhabde på slutet utan det intressanta är hur berättelsen tar sig dit. Återigen lägger författaren en hel del ansvar hos läsaren och har ett förtroende för denne. I sin tidigre riman Notes on a coma gar han inte mindre än sju berättare vilket också ställer enorma krav på läsaren.
Baume skriver om irländsk landsbygd och tycker att icke miserabla beskrivningar av denna saknas. Hennes senaste roman handlar om konst och konstnären Ruchard Longs tavla A line made by walking har fått namnge romanen. Hennes huvudkaraktärer är riktiga original och ensamvargar.
Vad är genensamt med dessa tre författare? Larsmo tycker att detaljrikedom är ett viktigt gemensamt drag. Och det verkar hända mycket i irländsk littwratur just nu. McCormack pratar om irländsk realism, även om hans böcker är spökhistorier och scifi så finns ändå det där bestående stället. Han fann landsbyggden på Irland oerhört frigörande och inspirerande, inte aalls så inträngande som det ofta påstås. McBrides debut sprudlar av irländsk miljö, hon är intresserad av att skriva om specifika personligheter och inte om en speciell typ av person. Detaljerna i hennes bok står för sanningen i hennes böcker som berättelsen står på. Baume tror inte att hon hade skrivit fiktion om det inte vore för finanskrisen 2007. Både goda och dåliga tider har format Irland på olika sätt. Även McCormack tackar svårare tider för sina alster, det gick bättre att samla sina tankar. McBride lyfter dock fram att under goda tider har författare som skrivit kritiskt om Irland inte fått något publicerat för det passade inte in. Nu kommer en boom för Irland igen men samtidigt ges många oberättade berättelser ut ändå.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…