Fortsätt till huvudinnehåll

En ung irländsk författargeneration



Det irländska temat fortsätter med Sara Baume, Sally Rooney och Rob Doyle som inleder med en varsin uppläsning ur sina romaner. Baume från A line made by walking, Rooney ur Samtal med vänner och Doyle läser ur en bok han skriver på just nu. Det är ännu bara Rooney som finns översatt till svenska. Samtliga är unga och nya men väl emottagna författare.
Baume förklarar att hennes senaste bok refererar till många konstverk men titeln A line made by walking valdes just för att den passar så väl på det repetitiva i romanen. Rooney bok är dominerad av dialog och handlar mycket om vänskap, texten är väldigt rakt på, så därav passar titeln Samtal med vänner perfekt. Hon använder mail och sms då det är en stor del av den moderna kommunikationen. Doyle stal sin titel Here are the young men från Joy Division och tyckte att det var coolt, till han insåg att det fanns en fotobok om kriget i Afghanistan med samma namn. This is the ritual betyder mest inget alls men han gillar titlar.
Hur relaterar dessa unga författare till tidigare irländsk litteratur? Doyle avslöjar att han knappt läste någon irländsk litteratur förtän i 30-årsåldern, han ville hellre läsa om allt annat. Han har nu läst Joyce och redigerat en antologi med irländska författare. Han läser gärna sina samtida kollegor som han kan relatera till, som berättar om den värld han känner. Även Baume läste för att fly Irland, hon läste mycket amerikansk litteratur och läste inte mycket irländskt förrän hon själv började skriva. Rooney har studerat anerikansk litteratur på masternivå och kände inte sig direkt inspirerad av irländsk litteratur som någon slags egen genre. De senaste åren har den irländska romanen hotats av influenser från andra delar av världen, på ett positivt sätt. Rooney går så långt till att säga att hon verkligen inte gillar Yeates som en symbol för något irländare inte vill visa för sina turister då han faktiskt var fascist. Doyle tycker dock om Yeates, han förlåter honom för fasciststämpeln till förmån för den fantastiska poesin. Samtliga författare är överens om att den irländska kanon man läser i skolan inte är helt representativ för den irländska litteraturen idag.
Är litteraturen manlig eller kvinnlig? Baume tycer det är intressant att hennes karaktär Frankie srs som kvinna trots att det aldrig nämns. Rooney skrev inte för att skapa manliga eller kvinnliga röster utan specifika karaktärers. Doyle anser själv att hans romaner är dränkta i maskulinitet men anser ändå att han har med bra skildrade kvinnor. Det har bara blivit så på grund av de ämnen han velat skriva om.





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…