Fortsätt till huvudinnehåll

Drömsk indierock på svenska

slowgold.se

Slowgold


Stora Teatern Göteborg 9/9 2017
Amanda Werne - Sång, gitarr, munspel, flygel
Johannes Mattsson - Bas
Erik Berntsson - Trummor

Det är premiär för Stora Teaterns höstprogram och samtidigt avslutning för Slowgolds sommarturné. Jag startade min musiksommar med First Aid Kit på Liseberg där Amanda Werne var gäst och blev nyfiken på detta musikunder. I sommar har så den lilla trion bland annat hunnit med ett inhopp på Way out West och det är en avslappnad atmosfär på turnén på hemmaplan i Göteborg. Det är en kvalmig stämning i Kristallbaren före konserten, det är näst intill slutsålt så det förklarar ju saken. Salen är ganska liten men präktig med balkonger och allt. Det känns lite märkligt att sitta ner på en rockkonsert men det funkar. 

Trion drar av låt efter låt på ett säkert sätt, allt från ballader till riktigt rockiga låtar. Det finns inga marginaler att gömma sig bakom som trio, ingen kompgitarr som täcker upp för en lead guitar och ingen som enbart är med på sång och kan fokusera på det utan allt måste klaffa hela tiden och det lyckas Slowgold fenomenalt med. Att Amanda inte tappar bort sig eller trasslar in sig i sina gitarrer och munspel är för mig en gåta. Det är helt enkelt omöjligt att inte dras in i låtarna Amanda kör solo på flygeln eller digga med i låtarna där hela bandet trycker på i de rockiga partierna. När de så gör en tolkning av Chris Isaaks megahit från slutet av 80-talet "Wicked game" är det ingen tvivel om Slowgolds musikaliska genialitet. För det är en tolkning, ingen cover, hon har själv översatt den och gör den helt till sin egen. 

Det är en uppenbart nöjd publik som lämnar Storan denna regniga septemberkväll. Applåderna mellan låtarna är enorma och ibland vill de inte ta slut. Slowgold har helt klart framtiden för sig och borde få en stor radiohit väldigt snart för det har de gjort sig väl förtjänt av. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag: - Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen) - Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig) - Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok) - John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?) - Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman) - Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare) Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen! UPPDATERING: Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människo