lördag 12 augusti 2017

Way out West 2017 - dag 2


"Vad roligt det är att vara här och äta lunch med er!" säger Jens Lekman som får inleda den andra dagen på årets Way out West-festival. Det är väldigt tidigt men det är ändå bra uppslutning. Det är skön stämning och det märker artisten, han är helt klart överväldigad av alla som står där och lyssnar på hans fina låtar. En artist som har mycket att berätta och som knyter ihop det i ett fint mellansnack, om allt från att tjuvkoppla pariserhjul till bröllop i Finistere. 

En annan som har mycket att berätta är Skånepågen Jonathan Johansson som med sitt mörka hårsvall och mörka solglasögon drar igång sina berättelser om kärlek och livet. En spelning mitt på ljusa eftermiddagen blir gärna ett gött häng på gräsmattan när solen skiner och den här spelningen passar faktiskt perfekt för det. Lite gratis kaffe från SJ och det här är en perfekt stund att njuta av.

Amerikanen Mike Hadreas, med artistnamnet Perfume Genius, ger uttryck för kampen om sexualitet både i sina texter och i sin scenpersonlighet. Med en lite djungelinspirerd scen drar han igång sina intensiva låtar, både med en intensiv sång och med ett scenuppträdande som känns väldigt intimt. Låtarna går från lugna toner till ett ganska tufft tempo om var annat. Det är till och från ganska irriterad stämning på scen, han viftar åt trummisen och drar in och ur sin öronsnäcka. Även basisten gestikulerar åt någon i kulisserna. Om det är interna problem eller om Linnéscenen fortsätter spöka med tekniska problem (Young Thug fick avbryta dagen före pga tekniken) framkommer aldrig. Hur som helst går budskapet fram, vare sig Mike står med micken i sin speciella dans eller om han sitter vid sitt elektroniska piano.

Det är svårt att tro att Sabina Ddumba faktiskt är svensk med tanke på den fjupa rösten, men det märks ju uppenbart när hon frågar publiken om vi tror att hon ångrar dagens klädval, en gigantisk orange pälskappa i det ljumma augustivädret. hon drar av låt efter låt, alla sjunger med i de stora hitsen som Effortless och den unga svenska stjärnan bjuder på en rejäl soulshow. Det är elegant, med allt från hennes orange klänning till palmerna och kören.

En upplevelse som växlar mellan fin lågmäld 80-talsinspirerad rock och tramsig fars står Mac Demarco och hans band för. Det är något ganska charmigt med de illasittande jeansen och urtvättate T-shirtarna för precis som med sitt scenutseende så bryr de sig liksom inte ett skit om vad andra tycker om deras musik heller. Emellanåt är det riktigt roligt, som när Mac tar på sig ett par pyttesmå rosa solglasögon och en av bandmedlemmarna säger "Om du är ett pyttelitet barn och har tappat dina glasögon så har uppenbart vi dem". Eller när Bruce Hornsbys "The way it is" spelas av keybordisten medan Mac kör en lustig mash up på den med Metallicas "Enter Sandman" och Pearl Jams "Jeremy". Men kanske blir det lite väl mycket trams samtidigt som de konstant röker och halsar sprit direkt ur flaskan, men jag är underhållen.

Popundret från Danmark drar en stor publik mitt på dagen med sin starka och lite skrovliga röst. Alla sjunger med i hitsen men kanske hade hon gjort sig bättre på en klubbscen? Jag ser bara några låtar för att gå vidare till annat.

Att kliva in på Linnéscenen för att se amerikanska Thee Oh Sees var en ren chansning men oj vilken show. Kvartetten står på rad, långt fram på scenen, med inte mindre än två trummisar i mitten. Den excentriske frontfiguren och sångaren staplar mellan ett litet mixerbord, sin mikrofon och sina pedaler på golvet. Han har gitarren så högt upp så jag förstår knappt hur han lyckas spela. Den kryper liksom högre och högre upp, till han inser att det ganska svårt att sjunga med en gitarr framför munnen. Musiken är snabb och den är trashig på ett härligt garageigt sätt men saknar inte melodi eller finess. Vilken häftig upplevelse!

Därefter smyger kvällens riktiga storakter igång, först ut är kanadensiska Feist. Leslie är lika vacker i sin gula klänning som hon är tuff med sin gitarr och sin fantastiska röst. Det är kanske lite stelt till en början men efter en stund får hon och publiken bra kontakt och synergin är total. Hon tilltalar publiken med snygga övergångar till sina låtar och får hela publiken att köra i flera låtar. Jag kan inte låta bli att spana in resten av bandet, som alla verkar vara någon slags allkonstnärer. En kille byter stadigt mellan en trumma, en fiol, en gitarr och lite annat.

Det sköna med de stora scenerna är att de står mitt emot varandra och de kör var annan akt. När jag nu vänder mig om mot Flamingo så känns det som om jag är på väg in i en märklig kombination av replokal och vardagsrum. På scenen står flera förstärkare och tjock-TV. Där finns även en klädhängare, en tiger och...är den en katt uppe på förstärkaren? Ja det är så klart den amerikanske rockaren Ryan Adams som bjudit in oss i hans stuga. Han drar av den ena rocklåten efter den andra medan mörkret smyger sig på i Slottsskogen. Den torra humorn mellan låtarna är också skön, han skojar om walkways som bara står där och han hejar glatt på en tjej i publiken som har en batmantröja på sig, "Go Bruce Wayne!". Det är inte riktigt min typ av musik egentligen men det är rätt skönt ändå.

För första gången på hela festivalen klämmer jag mig ganska långt fram på en scen, det har börjat mörkna och på Azalea har det dykt upp ett stort DJ-set och rörliga spegelväggar. Det är skymningslummigt, publiken är spänd, klappar och tjoar. Den unika trion The XX kliver så på scen och drar igång med rejält tryck i "Intro" från sin debutplatta som är självtitulerad. När en lyssnar på dem på skiva är det svårt att få ihop hur trion fungerar men allt faller på plats i liveakten. Med relativt enkla men effektiva basgångar och gitarrslingor sjunger Romy och Oliver om varandra och ibland med varandra. Allt annat står Jamie Smith för, killen som står bakom spakarna i bakgrunden. Det tar ett tag för videoproduktionen att förstå att han faktiskt står där men mot slutet får han lika mycket skärmtid som de övriga två, speciellt efter ett solonummer som förvandlar scenen till något av en nattklubb med tungt beat och dans. Den brittiska trion är märkbart tagen av uppslutningen och när publiken mot slutet inte kan sluta applådera är det märkbar att de knappt vet vad de ska säga och det är lite blankt i deras ögon. Det är en otroligt häftig mix elektropop de bjuder på, det förlänger helt klart upplevelsen från skiva. De hinner med många låtar, såväl nya som gamla, och scenen med speglarna och nät av ljus kommer helt till sin rätt när mörkret fallit på.

Sedan händer det något ytterst märkligt. Med ömma fötter och öm rygg är det lätt att en vill åka hem och sova när klockan närmar sig elva en andra festivaldag men icke. Det är folk överallt, förväntansfulla och uppe i varv. Det är svårt att inte dras med i masshysterin när Major Lazer sätter igång med en ljusshow, rökpelare och ett galet basbeat när hela Slottsskogen på sekunder förvandlas till en enda stor dansande nattklubb. Ljusshowen är halvt epilepsiskapande från början till slut och allt är bara absurt. Alla dansar, hela tiden, ALLA. Och som om det inte vore nog så får den gode majoren hela jävla Slottskogen att vifta med armarna, hoppa, sitta ner, krama sin närmaste granne och ta av sig tröjorna. ALLA hänger på. Dansarna på scen håller en minikurs i att twerka, en bandmedlem springer runt i en gummiboll i publiken samtidigt som vi gör jumping jacks på beställning. Och så händer saker som bara händer på festivaler, de tar upp Mø på scenen eftersom hon ändå är där. Och så tar de på sig Gais-tröjor, vilket bara är helt sjukt. Det är helt sjukt och helt fantastiskt, så värt ömmande fötter och ländrygg, vilken upplevelse!

Inför den avslutande tredje dagen hotar SMHI med regn, jag får väl packa ner den sablans regnjackan då men jag hoppas och tror på en fantastisk avslutningsdag, även om jag inte förstår hur något ska kunna toppa gårdagen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar