fredag 11 augusti 2017

Way out West 2017 - dag 1

Energin ligger i luften, gräsmattan runt Linnéplatsen utanför entrén myllrar av människor i alla åldrar som väntar på att årets festival ska börja. Årets Way out West. Festivaler har varit på nedgång på grund av pengabrist och för mycket våld. Efter förra årets lerfest i Slottsskogen var det väl ytterst osäkert om 2017 års festival skulle bli någon trevlig tillställning, eller ens bli av, men när startskottet går är succén ett faktum. När portarna slås upp klockan 14:00 torsdagen den 10:e augusti syns köande besökare så långt ögat kan nå vid ingången och det är en mäktig känsla när alla sträcker upp sin bandförsedda arm i luften för att det ska gå smidigt att komma in.

Direkt fylls scenområdet Höjden upp med entusiastiska festivalbesökare för att se Säkert! med Umeåtjejen Annika Norlin i spetsen. Det är en avskalad spelning, hela bandet är inte med, men det passar utmärkt så där mitt på eftermiddagen på en liten scen. Annika känns rak och där och nu, hon berättar vilken hennes favoritlåt är i hennes repertoar och när sista låten ska spelas säger hon att hon behöver ha fram texten då hon inte spelar den så ofta. Det är fint när hon tackar publiken för att vi "sjunger med och lyssnar så bra". 

På Linnéscenen bjöd den unga amerikanskan Angel Olsen på en känslofylld och fantastisk spelning, vilken fantastisk röst! Hon blandar rätt rockiga låtar och ballader men hela tiden med den genomträngande och klara rösten som huvudroll i alla låtar. Det är lite synd att hon spelar på den enda scenen som har ett stängt tak över publiken i det fantastiska vädret, men det fylls upp med folk ändå. 

Jag fastnar lite vid Linnéscenen för att äta en svindyr liten hamburgare. Logistiken fungerar riktigt bra i år, det är knappt kö till vare sig mat eller toalett vilket är riktigt positivt. Just när jag tänker ge mig ut på resterande del av festivalområdet drar Black Sabbaths gamla superhit Ironman igång och väcker både mitt och andras intresse. En energisk man från Detroit vid namn Danny Brown drar så igång en bastyngd och ganska mörk hiphop. Med sin nasala röst och tunga beat får han faktiskt hela tältet att gunga. Det är riktigt, riktigt bra. Precis som en liveshow ska vara. Det här är lätt dagens överraskning för mig och jag stannar så i stort sett hela spelningen. 

Jag har fortfarande något svårt att förstå det här med DJ:s som spelar live på en konsert men jag måste ändå erkänna att även det australiensiska Soundcloudfenomenet Flume faktiskt får festivalen att dansa, eller i alla fall gunga lite på höfterna. Det är ingen avancerad show, det är mitt på dagen så några ljuskonstellationer är svåra att få till, och mellansnacket är mest "WAY OUT WEST!" men det är lite lagom trevligt. 

Jag verkar helt klart ha fastnat för Linnéscenen och flera med mig för när jag beger mig tillbaka för att se Tove Styrke genomföra sommarens första spelning går det knappt att komma över till området, det sitter folk överallt utmed dammen och på gräsmattan. Många vill se Tove, som kör både gammalt och helt nytt under sin ganska korta spelning. Hon har en mäktig röst som för det mesta briljerar och borrar sig in i en precis som den ska men den faller lite emellanåt. Det blir lite småtråkigt när hon står där och kallpratar lite fnissigt mellan låtarna, det känns lite ouppvärmt och opersonligt. Kanske blir det så när en inte turnerat på ett tag?

Nästa Hiohop-akt står Migos för, en amerikans trio som skiljer sig väldigt mycket från Danny Brown. De driver med publiken, tvingar de längst fram att bilda tomrum och säger åt publiken att skrika olika fraser. De har lustiga röstförvrängare och har väldigt mycket skottlossningsljud i sin musik. De visar dock film med mer seriösa skeenden som polisjakt på gangsters och polismord. Om de så står på de godas eller ondas sida där får väl vara osagt. 

På pricken 20:15 drar så kultbanden Pixies igång på Azalea med ett väldigt skränigt ljud. På scenen Flamingo mitt emot har man kvickt börjat förbereda kvällens nästa stora namn och ljudet från Pixies ekar väldigt konstigt så det låter som att en annan spelning går parallellt precis bredvid. Med bandets redan ganska pitchiga sound som ibland gränsar mot falska toner blir det tyvärr ett lite halvsurt sammelsurium. Det reder dock upp sig mot slutet då det fylls på med folk både framför Azalea och Flamingo och när de spelar sina stora hits "Debaser" och "Where is my mind" mot slutet känns det helt okej. De är gamla men de har rutin och den nya basisten är jäkligt cool. 

Ett av festvalens största namn går så på till slut närmare en halvtimme försenad. Om det är rena divafasoner eller om det är något strul med tekniker förtäljer inte historien men Frank Oceans scenshow känns unik, speciellt för att vara på en festival med kort om tid mellan akterna för scenbygge. En lång gång sträcker sig ut i publiken med en stor discokula längst ut. När han väl kommer ut på scen så visas framträdandet filmat med en handhållen kamera på scen och inte med den stora produktionen med fasta kameramän som de andra artisterna haft. En fantastisk ljusshow som liksom ramar in scenen, som om det vore ett tak runt den öppna scenen, i kombination med en fantastisk röst och en häftig och personlig film på skärmarna skapar helt klart en unik musikupplevelse. 

Det är helt klart vädret som gör den första dagen av årets festival till en succé, även om det märks att parken är hårt ansatt av tidigare regn då det är väldigt lerigt på sina ställen. Men det går helt klart att slänga sig ner på gräsmattan och njuta av musiken på sina ställen. Och ett stort plus för festivalens app som skickar ut meddelanden om ändringar i programmet, skickar påminnelser om akter en markerat som favoriter, som berättar om trycket på nattklubbarna och som till och med skickar mig meddelande om att det är dags att gå upp för att förbereda sig för dag två.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar