söndag 27 augusti 2017

Louisiana Literature 2017

Strax före klockan sex på lördagsmorgonen står en mycket peppad litteraturälskare på en hållplats i Göteborg och tror att hon har läst tidtabellen fel. Några minuter senare kommer dock bussen och äventyret är igång. För det är ett ganska stort äventyr att över dagen bege sig till Danmark och det internationellt gångbara konstmuseet Louisiana för deras årliga litteraturfestival. Men det är värt det, med tanke på vilka superstjärnor de bjuder in. Med några timmar ljudbok och flera varv stickning går tiden ganska snabbt och det är så äntligen dags att kliva av tåget. Och vi är inte ensamma, inte alls.

Vi inleder ganska långsamt, känner in atmosfären, tittar på konsten i förbifarten och lokaliserar alla scener. Det är ett oerhört häftigt koncept att ha dessa samtal mitt i ett museum, mitt bland konsten. Det hinns faktiskt med en mysig fikastund på terrassen med utsikt över havet med Sverige vid horisonten. 

Dagens första samtal (utöver en liten glimt av ett fullsatt tält med nobelpristagerskan Svetlana Aleksijevitj) skulle varit mellan Yu Hua och Imbolo Mbue, men den förstnämnde var för sjuk för att resa. Det blir i stället ett prat om Mbues bok, lett av den mycket skickliga moderatorn Marc-Christoph Wagner. Mbue är född och uppvuxen i Kamerun men flyttade till USA för studier i slutet av 90-talet. I sin bok Behold the dreamers har hon nyttjat sina erfarenheter av denna kulturkrock och skrivit om en familj som lämnar Kamerun för ett nytt liv i USA. De stycken hon läser upp ur sin bok visar på både värme och allvar i den situation som många idag upplever, att försöka passa in och förstå sina nya medmänniskor. Jende tar sig an ett jobb som chaufför åt en högt uppsatt affärsman och det verkar som om denne affärsman har mycket att lära om livet från Jende. Boken har vad jag vet inte köpts av ett svenskt förlag men har nyligen kommit ut i Danmark. den verkar ljuvlig och är dessutom nominerad till flera tunga priser och vald till Oprahs bokklubb. 

Det är ganska ansträngande för hjärnan att försöka hända med i ett samtal som sker på franska men tolkas till danska, jag förstår väl de båda språken ungefär lika dåligt. Men det är precis vad som krävs för att bevittna det franska undret Édouard Louis. Han slog igenom 2014 med sin självbiografiska Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule och är nu aktuell med uppföljaren Våldets historia. Den blott 24-årige författaren skriver om delar av det franska samhället som få känner till eller vill känna till. Våld, hat och fattigdom står i centrum i hans berättelser och Louis tycker att det är just detta vi måste skildra. Vi är för dåliga på att skildra och läsa om verkligheten i fiktionen. Social struktur, homofobi, rasism och så vidare får inte den huvudroll i litteraturen som de har i samhället. Det är en väldigt charmig ung man vi får möta, han skojar lite om danskan och ber publiken skicka honom bilder på samtalet då han älskar sådana souvenirer. Det är svårt att förstå hans tuffa bakgrund. Louis har varit mycket i ropet i och med rasistiska partier och val i Frankrike och han kommer nog bara bli en allt starkare röst i Frankrike och världen, trots att han nu är bosatt i New York. 

Zadie Smith i samtal med Synne Rifbjerg
Det börjar helt klart märkas att det är mycket folk på Louisina denna lördag. Redan 1,5 timmar före storstjärnan och en av mina största idoler Zadie Smith ska kliva in i konsertsalen ringlar sig kön genom stora delar av restaurangen och köerna till maten är inte kortare. Dock har de infört numrerade platsbiljetter till den här salen så de delar ut biljetter till de i kön tills de tar slut. Väl inne i den häftiga konsertsalen får jag sitta längst upp och längst ut. Det är med en liten klump i magen som jag funderar på att det kan ha varit en av de sista biljetterna, det hade varit otroligt frustrerande att inte komma in då detta är anledningen till att jag åkte. Jag har varit orolig för att hon ska ställa in och det är en hängig och förkyld Zadie som under stora applåder kliver in i rummet, men hon dök upp! Zadie slog igenom med Vita tänder år 2000 och har radat upp den ena succén efter den andra sedan dess. Hon är nu aktuell med Swing time som snart kommer ut på svenska. Det handlar ofta om ras och om socialt utsatta personer men framför allt handlar det om människor och relationer. Hon säger själv att hon är en väldigt långsam författare vilket märks i hennes väldigt detaljerade och genomarbetade beskrivningar. Hon pratar också om det svåra med att berätta om det onda i världen  för sina barn, så som slaveriets historia, och hon berättar om hur hon själv än idag upptäcker saker om sin egen historia. Hon är så häftig och cool denna kvinna, jag är både rädd och bedårad på en gång.

Dagens sista samtal är nog för många årets höjdpunkt på festivalen. Det äkta paret Siri Hustvedt och Paul Auster, likaledes två av världens största litterära stjärnor, möts på samma scen. Inledningsvis är det ett väldigt spännande samtal om trovärdiga berättare och att en författare måste ha läsarens förtroende. det påminner mycket om diskussionen om att det är overkligt när en dvärg kastas med en arm av en alv i filmatiseringen av Tolkiens Sagan om ringen. Så länge författaren följer fysikens lagar, eller förklarar avvikelser på ett trovärdigt sätt, så gäller det bara att vara tillräckligt övertygande för att läsaren ska tro på det. Austers romaner har alltid varit surrealistiska, den senaste handlar om en persons fyra parallella liv, och Siri (som är någon slags multivetenskapskvinna) har intresserat sig mycket för relationen mellan medvetandet och kroppen. Det blir dock lite krystad att para ihop dessa två om en bara ser till deras senaste verk, men det är roligt att se dem ihop när de väl är på samma plats.

Jag har aldrig tidigare varit på Louisiana Literature men det märks ganska tydligt att den börjar bli lite för stor för sitt eget bästa. Det är ett otroligt häftigt koncept att ta in författare och publik mitt i denna häftiga byggnad och dess angränsande trädgårdar. Men det är för litet, eller åtminstone allt för ouppstyrt. Man får ägna mycket tid åt att köa till mat samt toalett och det var inte lätt att ta sig fram på sina ställen. De stora utomhustälten var inte alls stora i sin kontext, gräsbackarna runt om fylldes upp av folk som inte kunde se någon för tälten var för stängda. Den stackars kiosken på centralen tömdes på korv och annan mat då den invaderades av hungriga festivalbesökare på väg hem. det behövs göras något åt det här.

Trots en väldigt lång hemresa som slutade med att jag fick dela fullknökad spårvagn med svettiga midnattsloppsdeltagare och en kall promenad i syndaflodsregn så var det så värt det, det går knappt att ta in att dessa superstjärnor kommit till denna pyttelilla stad i Danmark. Det hade så klart varit roligt att vara med alla dagar för att se mer av konsten och sett ännu fler stjärnor, jag vågar knappt titta i resterande program.  

Gå gärna in på mitt resesällskap Annas blogg och läs hennes texter från festivalen.

En del av Louisianas Giacometti-samling

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar