Fortsätt till huvudinnehåll

Den magiske pojken blev man, eller J. K Rowlings svek!

J. K. Rowling, Jack Thorne, John Tiffany - Harry Potter and the cursed child

Egentligen hatar jag det här. När Rowling gick ut och sa "det blir sju böcker, jag vet hur det ska sluta, sen blir det inget mer" kände jag sådan enorm respekt och tillfredställelse. Jag kände att här har vi en kvinna med integritet som inte tänker vattna ur sitt verk som så många gör. Och så kommer det här, en pjäs som utspelar sig då Harry och hans vänner är vuxna. Jag är så enormt besviken på detta svek, men jag läser ändå. 

Harry och Ginnys son Albus revolterar mot sin superkändispappa genom att hamna i Slytherin samt umgås med Scorpius Malfoy som ryktas vara son till självaste Voldemort. Mörkret är för länge sedan borta och alla lever normala liv, till Albus bestämmer sig för att revoltera ännu mer och drar med sig Scorpius på en tidsresa för att rädda livet på Cedric Diggory, som mördades av Voldemort under en trollkarlstävling som även Harry Potter deltog i. Nutiden blir inte riktigt sig lik efter deras försök och en kamp om att hitta tillbaka till rätt verklighet tar sin början. 

Det här är i stort en ganska härlig återblick in i Harry Potters värld men det beror mest på nostalgi. Jag kommer på mig själv med att sväva ut i handlingar från de gamla böckerna och blir så sugen på att läsa om. Jag tycker att karaktärerna i den här berättelsen är väldigt ytliga och ganska tramsiga. Ron Weasley har blivit någon slags Kalle Anka-stofil och Hemrione är med bara tjurig. Karaktärerna saknar helt djup och det är otroligt synd. Och sedan är det så klart alltid problematiskt med tidsresor, paradoxer och att få ihop det hela är inte alltid lätt, men tycker ändå att det funkar rätt okej. Det ska tilläggas att detta är dramatik, det är alltså manuset till en pjäs så det är skrivit i dialogform, vilket jag tycker är riktigt kul. Kanske kan detta medföra att folk slutar vara rädda för att läsa dramatik? 

Nä, det här var faktiskt inget vidare, jag hade hellre klarat mig utan och sagt farväl till Harry och hans sällskap redan efter dödsrelikerna, så som det var tänkt.


Köp boken här eller här

Boken kommer på svenska i oktober 2016, förboka den här eller här

Kommentarer

  1. Jag vill inte vara den som är den, men nu är jag det: karaktärerna har otroligt mycket mer djup när man ser föreställningen.

    Men jag hade nog tyckt samma som du om jag inte sett föreställningen eller om jag läst manuset innan jag såg den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag antar att det är så och tror dig. Har själv spelat teater och tänker mig lite hur det skulle kunna vara. Är nog mest sur för att det kom nytt efter det var "slut" ;)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…