Fortsätt till huvudinnehåll

Ett stort litet liv

A Little Life - Hanya Yanagihara

Fyra vänner bestämmer sig för att flytta till New York från ett litet college i Massachusetts. Konstnären JB, arkitekten Malcolm, skådespelaren Willem och så den fantastiskt begåvade men väldigt trasige advokaten Jude. Från enkla boenden och ungdomliga fester till seriösa relationer och stora livsprojekt får vi följa dessa fyra vänner genom livet. 

A little life handlar om allt och ingenting. Den är oerhört detaljerad men inte på det är sättet då man hoppar över delar utan på det sätt där man inte kan släppa ifrån sig ett enda ord. Berättelsen ligger liksom i detaljerna lika mycket som i de stora händelserna. Karaktärerna blir till ens verklighet medan man läser, de finns där och blir ens vänner. Jag kommer på mig själv med att undra hur det gick med det där...och inser så att det hände i en bok, det finns inte på riktigt, men jag vill inte riktigt tro på det ändå. 

Även om det finns mycket kärlek i den här berättelsen så är den enormt mörk, mörkare än den hemskaste av thrillers. Det mesta kretsar kring Jude, vars tillvaro bara blir mörkare och mörkare. Han har haft otur i livet minst sagt, han har och kommer alltid att ha ett helvete omkring sig och på insidan likaså. Han har en enorm tur som har så fina människor omkring sig i sitt vuxna liv men de lyckas inte ofta komma in under hans skal, hans bubbla av självförakt. Men det blir aldrig för mycket även om man är helt slut efter en lässittning. För varje sida hoppas man att det ska vända, att det ska bli bättre, här är det verkligen på sin plats att säga att det sista som lämnar människan är hoppet. 

Utöver den fantastiska detaljrikedomen, som är både djup, genomtänkt, påläst och träffsäker, är berättarperspektivet otroligt häftigt. Vi börjar berättelsen då karaktärerna är i 20-årsåldern och den spänner över runt 40 år. Det hinner hända rätt mycket under tiden men vi får även ta del av en hel del tillbakablickar. Det häftigaste är dock hur Yanagihara lyckas skapa spänning genom att inte direkt, eller ens alls, avslöja vem som är fokalisator, vem som står i fokus för berättandet, när man startar ett nytt kapitel. Ibland får man utesluta karaktärer för att komma fram till vem man följer och ibland får man reda på det först då denne tilltalas av en annan karaktär långt in i kapitlet. En av karaktärerna har fått vara jagberättare, där de andra berättas i tredje person, vilket också är otroligt häftigt. Jag tänker inte säga vem då det skulle förstöra en del av upplevelsen. 

Det här kan vara årets läsupplevelse, redan i januari. Jag blir oerhört spänd på att läsa Hanya Yanagiharas debut, The people in the Trees, men den får nog vänta en stund eftersom jag är känslomässigt helt slut efter den här. 

Köp boken här eller här

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.