Fortsätt till huvudinnehåll

Hägring 38 - Kjell Westö

Helsingfors 1938. I Tyskland förbereder sig Hitler och hans gelikar för att erövra världen med sitt tredje rike men ingen kan ännu ana konsekvenserna av det. Claes Thune driver en advokatbyrå där han just anställt en mystisk assistent vid namn Matilda Wiik och hans fru har lämnat honom för en av hans kamrater i herrklubben som han träffar ibland för att diskutera politik och dricka sprit. I takt med att läget blir allt mer osäkert ute i Europa splittras medlemmarna i Thunes herrklubb, som kallas Onsdagsklubben, då hälften är för nazisterna och hälften emot. Samtidigt lär Thune känna Matilda allt mer och börjar så klart fundera kring varför hon slutade hos sin förre arbetsgivare. Matilda känner igen en av männen i Thunes onsdagsklubb som "Kaptenen", en man som våldförde sig på henne då hon satt i svältläger, men vem av dem är det?

Kjell Westös Nordiska Rådet-prisvinnare är väl väldig utmärkelsen. På ett lågmält, långsamt och thrillerartat sätt beskriver han hur situationen såg ut i Finland mellan det finska inbördeskriget och det annalkande andra världskriget. Det här är något som är nytt för mig, det påminner faktiskt lite om upplevelsen av att läsa Sofi Oksanen, då jag insåg att jag inte kände till Estlands situation under andra världskriget alls. Westö målar upp intressanta och dynamiska karaktärer i Thune och Matilda, men även i de andra deltagarna i Onsdagsklubben samt Thunes och Matildas släkt och vänner. Miljöbeskrivningarna är också underbara med Helsingfors och den finska landsbygden runt om. Det är absolut inte "ännu en världskrigsskildring" utan den tillför något helt nytt, i alla fall för mig. Thrillermomenten och skildringen av de olika relationerna ger dessutom berättelsen dimensioner som för bort tankarna ganska långt från Hitler och de vanliga berättelserna om detta krig. 

Finns att lyssna på som radioföljetong på sr.se till mitten av december. 

Köp boken här eller här

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…