Fortsätt till huvudinnehåll

Den fria kärlekens förbannelser

Carmen
Musik: Georges Bizet
Regi: Richard Eyre
Koreografi: Christopher Wheedon
Dirigent: Pablo Heras-Casado
I rollerna: Anita Hartig (Micaëla), Anita Rachvelishvil (Carmen), Aleksandrs Antonenko (Don José), Ildar Abdrazakov (Escamillo) m.fl.
Direktsändning från The Metropolitan Opera i New York på Odeon, Kulturhuset i Skövde 1:e november 2014. 

I en cigarettfabrik i Sevilla arbetar kvinnor som är lätta på foten, i alla fall om man får tro militärerna stationerade i staden. När det är rast i fabriken står männen och ser på med längtan i blicken. Den mest åtråvärda av kvinnorna är den eldiga Carmen som förtrollar män och kastar bort älskare så fort hon tröttnat. 

När militären arresterar Carmen för bråk förför hon korpralen José som inte kan motstå Carmens hetta utan han släpper henne fri och får sitta fängslad i två månader som straff. Josés kärlek till Carmen är så stark att han blir desertör och ansluter sig till ett gäng banditer för hennes skull. Den rara Micaëla försöker få tillbaka sin fästman men när Carmen går vidare till sin näste älskare, tjurfäktaren Escamillo, blir José än mer besatt på tanken på ett liv med Carmen. Han söker upp henne under en tjurfäktning utanför arenan där hon vägrar ge med sig, Carmen dör hellre än låter en man styra hennes vilja. 

Carmens väninnor varnar henne för att José kommit till tjurfäktningen


Anita Rachvelishvil är fantastisk som den eldiga Carmen, hon lyckas vara vacker, tempramentsfull och skämtsam på samma gång, samtidigt som hon sjunger fantastiskt. Hon tar i när det behövs och sjunger lågmält då det passar sig bättre men rösten är lika vacker i alla lägen. Hon går emellanåt ifrån operarösten, till exempel för att markera en komisk ton av uttråkning i sina samtal med José, det märks att hon har ett brett spektrum och bland annat varit jazzsångerska förut. Hennes georgiska påbrå gör sig perfekt som denna romska skönhet. Rumänskan Anita Hartig är också fantastik som Micaëla där hon verkligen lyckas få fram fromheten hos denna unga, kärleksfulla kvinna. Hennes aria i tredje akten om att möta sina rädslor för Carmen för att kunna rädda José är fenomenal, så känslosam att applåderna efteråt höll på i evigheter innan resten av ensemblem fick komma in på scen. Dessutom är Anita Hartig otroligt vacker, henne tror jag vi får se mycket på operascenerna framöver. Den lettiske tenoren Aleksandrs Antonenko tycker jag känns lite för högljudd emellanåt, det känns som hans motspelerskor borde få lite tinnitus då de sjunger i famnen på varandra, men jag tror att jag helt enkelt föredrar kvinnlig operasång framför manlig. 

Micaëla besöker José för att framföra hans mors bud från hembyn


Carmen kan vara en av de mest spelade och tolkade operorna alla kategorier. Den är sexig och komisk och samtidigt är det så klart en fantastisk och tragisk kärlekshistoria. Jag tycker det är lite märkligt att alla älskar varandra hit och dit innan de knappt träffats men med tanke på att föreställningen är tre timmar och 40 minuter inklusive paus så fins det nog inte utrymme för mer än så. 

Musiken är så klart fantastisk med Habaneran av Carmen i början och Escamillos inträde i berättelsen med sin Toreador. Tyvärr är det många reklamfilmer och parodier på dessa starka melodier som gjort att man associerar låtarna med väldigt konstiga saker. Man får helt enkelt försöka förtränga de där rengöringsmedelsreklamerna och "När jag har duschat torkar jag mig, torr är jag då, torr är jag då" och i stället njuta av originalen. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…