Fortsätt till huvudinnehåll

Flynns bästa - Hittills.

Gone girl - Gillian Flynn

Amy och Nick Dunne levde en gång ett perfekt liv i New York, Nick var uppskattad journalist och Amy levde på gaget från hennes föräldrars barnböcker baserade på henne själv. Tidningsvärlden hamnar i kris och Nick förlorar jobbet samtidigt som böckerna om fantastiska Amy säljer allt mindre och paret Dunne lämnar storstaden. I en liten stad i Missouri satsar paret Amys sista pengar på en bar som Nick och hans syster driver. En dag då Nick kommer hem från baren, vilket också råkar vara Amy och Nicks femåriga bröllopsdag, finner han dörren på vid gavel och strykjärnet står fortfarande på. Amy är borta och deras hem har förvandlats till en brottsplats. Landsortspolisen verkar inte ha huvudet på skaft till en början men när grannar träder fram och då man hittar spår efter stora mängder blod i parets hus blir Nick misstänkt för mord. Men Nick vet ingenting så var är Amy? 

Nicks nutidsberättelse varvas med Amys dagboksanteckningar från sju år tillbaka och berättelserna vävs ihop allt mer ju närmare nutid Amys anteckningar kommer och ju mer som avslöjas om paret i nutid. 

Jag kan tänka mig att inbitna Flynnfans kanske inte riktigt får vad de förväntar sig när de läser den här boken, hennes tredje alster. De tidigare böckerna Sharp Objects och Dark Places är kavalkader av tvister, störda människor, misär och äckel men den här är faktiskt något annat. Jag tycker att Gone girl är den bästa hittills eftersom den är lite mer nedtonad, lite smartare, lite mer eftertänksam. Det är i mångt och mycket en relationsroman och en skildring av stadsliv och lantliv. Det är en studie i mänskligt psyke bakom en fasad av det perfekta paret. Det känns som att Flynn stannat upp lite, tänkt efter något lite längre, och tar sig an "less is more"-tänket då den här berättelsen är långsammare än de två tidigare. I de två första har hon bara vräkt ur sig allt äckel och alla idéer hon har i ett sammelsurium vilket kanske lett till att hon nu kan få in lite fler moment än bara äckelthillermomenten. Det här betyder dock inte på något sätt att Gone girl är mindre thrilleraktig. Flynns karaktäristiska sätt att få sin läsare att må så dåligt av ångest finns där, skillnaden är dock att man vet varför och inte som tidigare då i alla fall jag bara mådde dåligt konstant hela tiden av läsningen. Den här går något lite mer under huden på en, sätter sig lite mer på hjärnan, än de tidigare, kanske för att det handlar om till synes vanliga människor den här gången och inte extrema människor i extrema livssituationer. 

Köp boken här eller här. Kommer som pocket i sommar bevaka här eller här

Kommentarer

  1. För mig är detta en av de bästa böcker jag läst hittills i år! Tycker styrkan framför allt ligger i författarens berättarteknik, där läsarens uppfattning av parets relation liksom förskjuts en aning för varje nytt kapitel. Och varje gång man tror sig ha listat ur hur allting ligger till så lyckas dessutom Flynn twista till det ytterligare! Har även läst "Mörka platser", men den här var bättre i mitt tycke.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt med någon som är på min sida :)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.