Fortsätt till huvudinnehåll

Tematisdag: Varför är det egentligen viktigt att vara en läsare?

Oj, vilken svår fråga!

Ja varför är det viktigt egentligen? Som jag ser det finns det ett brett perspektiv och ett smalt perspektiv. 

Det breda perspektivet är att kunna läsa över huvud taget. Det kan tyckas vara en uråldrig och meningslös fråga i ett land som Sverige som har så hög läskunnighet men så har det ju inte alltid varit och i stora delar av världen är det fortfarande inte så:

Bild från Wikipedia


Läskunnighet är så klart av stor vikt för kommunikation, man kan skriva ner sin historia för andra att ta del av, både i andra delar av världen i nutid och åt sina efterlevande i framtiden. Man kan skriva ner vetenskapliga framsteg för andra att ta del av så man slipper uppfinna hjulet om och om igen. Läskunnigheten har också visat sig vara av stor vikt för den mänskliga hjärnans utveckling då det påverkar vårt minne, vår förmåga till abstrakta och kritiska tankar med mera. Självklart medför en högre läskunnighet till andra problem, nämligen till att de som av olika anledningar inte kan lära sig att läsa (och skriva) hamnar än mer på efterkälken i ett samhälle där skriven information får allt mer plats. Vi måste se till att dessa personer, till exempel dyslektiker, också hänger med i utvecklingen genom att hitta alternativa vägar, och det borde vi väl kunna komma en bit på vägen genom våra avancerade datorer i dagens samhälle? Till exempel genom att inse att datorspel inte bara är slöseri med ungdomars tid och intelligens utan inse att det kan vara en viktig del i utbildningen. Se bara den här artikeln angående spelet Minecraft i skolan. 

Jag skulle kunna prata på om det här i en hel evighet, men nu har jag sådan tur att någon annan redan plitat ner en hel del om ämnet före mig så jag skippar att uppfinna hjulet igen och leder er till artikeln om läskunnighet på Wikipedia

Det smalare perspektivet då? Ja det är så klart läsning mer för nöjes skull, att läsa skönlitteratur, sådant där som vissa kanske tycker är helt meningslöst för det är ju inte på riktigt. För mig är vikten av att vara en sådan här läsare en direkt förlängning av det bredare perspektivet ovan. Varför? Ja för att när vi lärt oss läsa och vikten av att förstå vår historia och våra medmänniskor så kan vi även relatera till sådant som är påhittat, även om det är fantasy eller science fiction. För alla kan vi läsa en berättelse baserad på till exempel Romarnas ockupation av Storbritannien och förstå händelserna och känslorna även om den här världen är så ofantligt skild från vår för det handlar ändå om människor. Vi kan gråta över en liten flickas öde under andra världskriget trots att vi som levt våra liv i Sverige idag aldrig varit i närheten av krig för vi har läst om kriget i skolan (och återigen, det handlar om människor). Vi kan sätta oss in i situationen i Egypten genom att läsa en roman som utspelar sig där, vi kan få en fantastisk känsla för 20-talets New York genom att läsa en bok skriven i den miljön. Vi kan helhjärtat förstå Harry Potters lycka över att åka till Hogwarts även om han gör det på en flygande motorcykel tillsammans med en jätte för vi har alla varit unga och drömt oss bort till en bättre värld. Vi kan till och med förstå Frodos förtvivlan över att världens öde hänger på att han förstör ringen, trots att det inte finns ett enda uns av verkligheten i Sagan om ringen

Men varför ska vi då just läsa för att bli bättre människor, allt det jag nämner ovan kan lika väl upplevas genom att se en film eller genom att någon berättar detta muntligt för dig, och det är väl i viss mån korrekt. Har man chansen att sitta i samma rum och lyssna till en man berätta om hur det var att sitta oskyldig och dödsdömd i ett fängelse i USA i 25 år så ska man så klart ta den chansen, men den kommer kanske inte särskilt ofta. Självklart kan man också se filmer om världskrigen, om slaveriet i amerikanska södern och om Östtyskland, det kanske till och med kan vara mer effektivt att använda bilder för att få fram vissa budskap. Jag kommer till exempel aldrig glömma när jag fick se ett foto på en skräpig strand i Thailand efter tsunamikatastrofen 2004. Efter att ha stirrat på bråten en stund inser jag att det inte alls var skräp och skrot utan det var stora högar av människokroppar blandat med lite trädgrenar, brädor m.m. Den som visade bilden ville att vi åhörare skulle känna på samma ångest som hon gjorde då hon först såg det på riktigt, hon var nämligen rättstandläkare som var där i några månader för att identifiera liken med hjälp av tänder då det varma klimatet orsakat att förmultningsprocessen gjort allt annat omöjligt. Men jag tror, och säkert många lekmän och även forskare med mig, att läsning som leder till att man tvingas skapa egna bilder i huvudet är ett snäpp vassare vad gäller hjärnan och mänsklighetens utveckling. Varje gång någon läser en bok skapas en helt unik berättelse på grund av just den läsarens unika kunskap och associationer. Det blir till och med en helt ny berättelse om samme läsare läser boken igen tio år senare på grund av nya erfarenheter. Samtidigt är det så klart samma berättelse som oändligt många människor kan ta del av, vare sig man lever i olika världsdelar eller i olika århundraden. Och det är min syn på varför jag anser det vara viktigt att vara en läsare. 



Detta inlägg är en del i Boktimmens tematisdagar, ett fristående initiativ i samband med #blogg100

Kommentarer

  1. Mycket kloka tankar kring varför läsning är viktigt, tack för ett otroligt välformulerat bidrag!

    SvaraRadera
  2. Jag verkar skriva "kloka tankar" i varje kommentar. Jag är inte originell! Men du är klok!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Litteraturvetarskola del 8 - "Berättare och berättelsenivåer"

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 
Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 
Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 
Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare …