Fortsätt till huvudinnehåll

Om slaveriet, men inte helt rätt i tiden?

12 Years a Slave
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridley (Baserad på bok av Solomon Northup)
I rollerna: Chiwetel Ejifor, Michael K. Williams, Michael Fassbender m.fl

Solomon Northup är en fri man i New York men blir kidnappad och säljs som slav i den amerikanska södern. Han får se andra slavar skiljas från sina barn, bli konstant sparkade på, bli knivhuggna till döds och bli piskade tills de inte har någon ryggtavla kvar. Deras uppgift är att plocka bomull och underhålla med dans och sång och kvinnorna får stå till sexuellt förfogande.

Den amerikanska södern är vacker, det kan ingen säga något emot efter att ha sett landskapsfotot i den här filmen. Däremot är den vita människan som bor där vidrig. Stundtals kan man tro att det är Mel Gibson som regisserat den här filmen, eller i alla fall att hans The Passion of the Christ är inspirationen till de onödigt utdragna våldsscenerna med piskor, sparkar och våldtäkter. Skådespelerier är fantastiskt, både från de plågade slavarnas sida och från de osympatiska slavherrarnas sida. Jag kan väl tänka mig att det blir en eller annan Oscarstaty till en skådespelare från den här filmen i kvällens gala (dvs kvällens amerikansk tid 2/3, morgon bitti svensk tid 3/3).

Det är en bra film, det är ett sorgligt öde men jag får en känsla av att vi faktiskt sett det här förut och att vi kan det här nu. Amerikanska södern var ond, de hade slavar, vi vet det, vi vet varför och vi vet hur det gick sedan. Jag lär mig inte något nytt om världen även om jag så klart inte hört Solomons historia förut. När vi förra året kunde se Tarantinos något humoristiska slavskildring Django Unchained utan att någon egentligen höjde på ögonbrynen så känns inte McQueens väldigt seriösa skildring helt rätt i tiden. Missförstå mig rätt, det här är historia som vi aldrig får glömma men just nu ser jag nog hellre film om den arabiska våren, Nordkorea och om Rysslands brott mot mänskliga rättigheter för att få nya upplevelser och uppleva sådant som jag inte sett förut. 

Kommentarer

  1. Väldigt kloka tankar kring detta, jag har inte sett filmen men jag tenderar att hålla med dig i ditt resonemang.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…