Fortsätt till huvudinnehåll

Om slaveriet, men inte helt rätt i tiden?

12 Years a Slave
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridley (Baserad på bok av Solomon Northup)
I rollerna: Chiwetel Ejifor, Michael K. Williams, Michael Fassbender m.fl

Solomon Northup är en fri man i New York men blir kidnappad och säljs som slav i den amerikanska södern. Han får se andra slavar skiljas från sina barn, bli konstant sparkade på, bli knivhuggna till döds och bli piskade tills de inte har någon ryggtavla kvar. Deras uppgift är att plocka bomull och underhålla med dans och sång och kvinnorna får stå till sexuellt förfogande.

Den amerikanska södern är vacker, det kan ingen säga något emot efter att ha sett landskapsfotot i den här filmen. Däremot är den vita människan som bor där vidrig. Stundtals kan man tro att det är Mel Gibson som regisserat den här filmen, eller i alla fall att hans The Passion of the Christ är inspirationen till de onödigt utdragna våldsscenerna med piskor, sparkar och våldtäkter. Skådespelerier är fantastiskt, både från de plågade slavarnas sida och från de osympatiska slavherrarnas sida. Jag kan väl tänka mig att det blir en eller annan Oscarstaty till en skådespelare från den här filmen i kvällens gala (dvs kvällens amerikansk tid 2/3, morgon bitti svensk tid 3/3).

Det är en bra film, det är ett sorgligt öde men jag får en känsla av att vi faktiskt sett det här förut och att vi kan det här nu. Amerikanska södern var ond, de hade slavar, vi vet det, vi vet varför och vi vet hur det gick sedan. Jag lär mig inte något nytt om världen även om jag så klart inte hört Solomons historia förut. När vi förra året kunde se Tarantinos något humoristiska slavskildring Django Unchained utan att någon egentligen höjde på ögonbrynen så känns inte McQueens väldigt seriösa skildring helt rätt i tiden. Missförstå mig rätt, det här är historia som vi aldrig får glömma men just nu ser jag nog hellre film om den arabiska våren, Nordkorea och om Rysslands brott mot mänskliga rättigheter för att få nya upplevelser och uppleva sådant som jag inte sett förut. 

Kommentarer

  1. Väldigt kloka tankar kring detta, jag har inte sett filmen men jag tenderar att hålla med dig i ditt resonemang.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Litteraturvetarskola del 8 - "Berättare och berättelsenivåer"

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 
Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 
Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 
Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare …