Fortsätt till huvudinnehåll

60-talet målat på pocketsidor

Underbara kvinnor vid vatten  - Monika Fagerholm

Vi som växte upp under 60- och 70-talen har fått vår första generationsroman står det på baskidan av min pocketversion av Fagerholm genombrottsroman, citerat från Christine Sarrimo, Sydsvenska Dagbladet. Det kan jag som 80-talist inte direkt relatera till så jag får lita till Christines ord där men det är inte vårt att föreställa sig att det är sant. 

Det fantastiska sommarparadiset som står i romanens centrum målas upp i ett bildspråk som kan stå helt för sig själv, faktum är att det faktiskt på ett sätt är hela romanen. Berättelsen om Thomas, Isabella, Kajus, Rosa och alla andra berättas inte i ett traditionellt "Det var en gång och sedan hände det här"-sätt att berätta utan det berättas helt utifrån vad som händer och sker, sett ur pojken Thomas ögon. Det finns ingen framträdande berättare som knyter ihop historien utan olika skeenden slängs ut på boksidorna och läsaren får knyta ihop bilderna själv. Det är ett otroligt skickligt berättarsätt, som om att man bara matas med någon annans minnesbilder fat i sitt eget huvud. Man får liksom koppla ihop alla fantastiska strandvyer och barnlekar med en underliggande ångest över vardagen och att växa upp. Man får vara lite mer på sin vakt som läsare men samtidigt är det mer givande att få vara lite mer aktiv själv. 

Köp boken här eller här

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Litteraturvetarskola del 8 - "Berättare och berättelsenivåer"

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 
Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 
Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 
Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare …