Fortsätt till huvudinnehåll

Gränsen mellan kärlek och besatthet är tunn

Egenmäktigt förfarande - Lena Andersson

Ester lever ett behagligt liv med sambo och en författarkarriär men allt vänds upp och ner. Det hela börjar med att hon ska hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask, han sitter själv i publiken och blir imponerad. De två möts och hon faller huvudstupa. Hon blir som besatt, sambon anar oråd och hon får flytta in i en egen lägenhet. Hugo Rask verkar dock inte ha samma syn på relationer som vad Ester har, men det måste väl ordna sig så småningom?  För man köper väl inte kärleksgåvor åt en kvinna man inte ämnar leva med?

Ja det är lätt att bli besatt i en situation där man själv vill mer än den andra parten, det vet nog varenda människa. Även om det kan vara en av litteraturens äldsta teman som Andersson berör i sin kärlekshistoria så gör hon det på ett modernt sätt med moderna människor som befinner sig i en modern miljö. Det handlar inte om statusuppdateringar på Facebook men det glimtar ändå förbi en del nutida element som sätter en modern läsare i nära relation med huvudpersonerna. Man köper Esters resonemang rakt av samtidigt som man vet att det är tankar som går överstyr. 

Sedan finns det en lite mer filosofisk del av boken som för mig känns föga nyskapande dock. Det är de delar som handlar o konsten och språket. Men det beror nog mest på att jag läst kultur, filosofi och språkvetenskap i många år på högskolan och har hört alla dessa resonemang många gånger förut så det är nog bara jag som är lite skadad. Men det är intressant det här med att vi inte kan säga allt med språket och att språket är svårt att göra konst och känslor rättvisa så ändå ett litet pluspoäng för den delen. 

Köp boken här eller här

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Litteraturvetarskola del 8 - "Berättare och berättelsenivåer"

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 
Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 
Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 
Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare …