lördag 2 november 2013

Finns det någon litteraturinspiration i den dubbla exilen?

När jag läser alla fantastiska inlägg från dagen och börjar fundera över min egen litterära plats så kommer jag inte fram till något annat än att det är väldigt lustigt att just jag fått för mig att anordna det här evenemanget, jag lever nämligen i någon slags hemmahörandets dubbla exil. 

Jag bor i Skövde sedan mitten av 00-talet och jag skulle kunna skriva om författare från trakten, så som Amanda Hellberg, Per Hagman och Kristina Appelqvist, men även om jag har läst några av författarna så har jag ingen geografisk närhet till dessa. Jag kan inte heller skriva om det tafatta kulturlivet i Skövde, hur dålig räckvidd kulturhuset har på sina evenemang, för det är inte riktigt min sak att göra. Hade jag vuxit upp här hade jag säkert haft en kärlek till biblioteket och relaterade barnevenemang men nu har jag ju inte det. När folk frågar hur jag hamnat i Skövde (ni vet staden som ingen behövde) så säger jag alltid att det är för kärlekens skull, för det är allt som finns här för mig. Jag gillar storstadspuls och jag gillar kusten. Jag trivs inte i en småstad mitt i landet. 

Vad svarar jag då på frågan om mitt ursprung när folk får reda på att jag inte är ifrån slätten, ska jag säga var jag bodde innan dess eller ska jag avslöja att jag inte ens är svensk? Oftast säger jag att jag är uppvuxen i Halmstad och det brukar godtas. Där finns havet, det fantastiska brusande, skvalpande, till synes oändliga havet som skrämmer skiten ur mig samtidigt som jag känner mig mest hemma där. Är det då Halmstadrelaterade författare som Elsa Grave, Klara Johanson, Sven Nordqvist och Christoffer Carlsson jag ska skriva om? Nej, jag har tyvärr ingen geografisk gemenskap med dessa heller. Det är något närmare än Skövde men inte riktigt nära nog.

Problemet med att bo i södra Sverige är den täta skogen och det platta landskapet. Jag älskar skogen, det finns ingen mer fantastisk skådeplats för barnlek och fantasier, men den kväver mig. När jag inte är mitt i den och njuter av doften och det fantastiska ljuset som de höga träden skapar känner jag mig slukad och instängd av den. Jag vill kunna se ut i landskapet, kunna se karga berg långt bort vid horisonten och på något sätt veta att världen finns där ute. Inte bara se det som står framför mina fötter. Jag har dessutom ingen släkt i Sverige alls utom föräldrar och bror. När jag tvingas förklara att Halmstadtrakten inte är mitt egentliga ursprung så måste jag förklara att jag kommer från Reykjavik, att jag som sjuåring tvingades lämna det landskap där jag känner mig mest hemma av ekonomiska skäl.

Är det då här jag hittar min litterära hemmaplan? Ja, kanske. Jag upptäckte de isländska sagorna under min gymnasietid och jag fascineras av hur detta dramatiska landskap som man möter i dessa 800 år gamla berättelser går att besöka helt orörda än idag. Skådeplatsen för de första Alltingen ser exakt likadan ut än idag, man kan stå på de platser hövdingarna stod och fattade beslut. Landskapet har alltid sin plats i isländsk litteratur, det är svårt att undkomma det. Islands hittills ende nobelpristagare i litteratur Halldór Laxness skriver till exempel om den hänsynslösa naturen i Fria män och även om den utspelar sig för nästan hundra år sedan så känner jag igen mig ändå. Islänningar är ett envist folk som gärna står på egna ben och titeln "Fria män" borde egentligen översättas med "Självständiga människor" men ordet självständig på svenska har en lite för positiv klang. Människorna är mer envist självständiga, näst intill dumdristiga, då de på liv och död sätter sig emot både överordnade och naturen i sin envishet. Utan denna envishet hade nog inte Island varit någon nation alls, det är inte ett lätt landskap att bo i även i nutid. Även i modern isländsk litteratur är naturen så klart viktig, den finns väl representerad i Skugga Baldur av Sjón och Hjärttrakten av Steinunn Sigurdardottir och till och med den populäre deckarförfattaren Alrnaldur Indridason använder sig gärna av den isländska naturen för att skapa stämning. Det är helt klart till litteraturen jag flyr när hemlängtan blir för stor. 

Men då har vi väl rett ut min litterära hemort? Nja det är nog inte riktigt så enkelt. Väl där, på besök på Island, känner jag mig som en utböling, som en turist i mitt eget land. Jag talar språket illa, kan inte alla ord och har en utländsk brytning. Jag känner mig inte riktigt hemma i traditionerna och i det sociala, jag har trots allt vuxit upp i ett annat land. Jag får nog helt enkelt inse att jag lever i exil var jag än är, att jag inte riktigt hör hemma någonstans, att jag inte har någon plats att kalla min hemort. Nu låter det här väldigt deprimerande och det är det ibland, men det är min verklighet och jag har ingen annan och jag måste vara nöjd med den. Jag trivs bäst på resande fot, jag älskar att uppleva världen och frågan är om jag kunde känna så om jag var väldigt fast rotad på en plats i världen. Jag lider av konstant hemlängtan utan att ha någon fysisk plats jag längtar efter men ett hem är inte alltid en fysisk plats, det kan lika gärna vara en person som min älskade sambo eller ett minne eller en bok. 

Avslutningsvis funderar jag på om det inte är så att min rotlöshet är det som gjort att jag i så hög grad drar mot fantastiken. Jag har alltid fascinerats av sagor och äventyr, sciecne fiction, fantasy, skräck och superhjältar. Det handlar alltid om en främmande värld eller en värld som är alternativ till vår egen. Jag känner igen mig i alla karaktärer som upptäcker något främmande, att deras tillvaro skakas om av att de inser att deras värld inte är vad de alltid trott. Jag älskar tanken på att det finns något mer som kanske kan få tillvaron att verka något mer logisk. Jag älskade Narnia och Den oändliga historien som liten, de gav mig hopp om att jag kanske kan gå igenom garderoben och hitta min plats. Den utlimata flykten kom i mina tonår då jag upptäckte Tolkien, den moderna fantasyns fader, som lånat så mycket från den isländska sagan och den nordiska mytologin så att jag kan inte annat än brösta upp min inre islänning i stolthet över den delen av mig som delar det kulturarvet. Kort sagt, ibland är det som är längst bort från verkligen det närmaste man har. 

19 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Mycket fint inlägg Metta! Jag känner igen mig lite i din dubbla exil. Jag kommer aldrig passera som skåning, är alltid "norrlänningen" med mina konstiga uttryck och även lite annorlunda mentalitet. Men när jag kommer upp till Norrbotten får jag alltid höra att jag låter skånsk, och även där känner jag mig inte riktigt hemma längre. Hemma med mamma och pappa förstås, men har ingenting gemensamt med Älvsbyborna. Jag tror du kommer hitta hem så småningom, antingen i Skövde eller någon annanstans, eller i din bokvärld. För övrigt så älskade jag också Narnia massor då jag växte upp. Vi har nog en hel del gemensamt :) Kram på dig och tack för denna roliga bloggutmaning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror det är alltmer vanligt att man inte har ett hem att återvända till faktiskt, man far runt så frbaskat numera :) Tack själv!

      Radera
  3. Mycket fint inlägg Metta! Jag känner igen mig lite i din dubbla exil. Jag kommer aldrig passera som skåning, är alltid "norrlänningen" med mina konstiga uttryck och även lite annorlunda mentalitet. Men när jag kommer upp till Norrbotten får jag alltid höra att jag låter skånsk, och även där känner jag mig inte riktigt hemma längre. Hemma med mamma och pappa förstås, men har ingenting gemensamt med Älvsbyborna. Jag tror du kommer hitta hem så småningom, antingen i Skövde eller någon annanstans, eller i din bokvärld. För övrigt så älskade jag också Narnia massor då jag växte upp. Vi har nog en hel del gemensamt :) Kram på dig och tack för denna roliga bloggutmaning!

    SvaraRadera
  4. Tänkvärt inlägg. Lite känner jag igen mig. Mina rötter finns i Uppsala, där jag bodde i 32 år, med några år utomlands som paus. 1999 flyttade vi till Sundsvall och det är ju den orten som jag skrivit om. Mina biblioteksminnen är förstås från Uppsala, liksom mina första litterära rötter. Men min pappa bodde inte där, så kanske de finns i Norge där han bodde? Ibland känner jag mig vilsen, för jag är ju aldrig på samma nivå som en infödd Sundsvallsbo. Men när jag kommer till Uppsala och hälsar på så är det en helt annan stad än den jag gillar. Å andra sidan så har jag med tiden hittat andra kopplingar hit, som t.ex. Deckarfestivalen som jag skrev om. Ibland kan jag undra om det är så viktig att känna sig "hemma" för mig.
    Tack för att du höll i den här dagen, det har varit inspirerande och tänkvärt!

    SvaraRadera
  5. Annan stad än den jag minns skulle det vara. Inte gillar...

    SvaraRadera
  6. En annan stad än den jag minns skulle det vara. Inte gillar.

    SvaraRadera
  7. Ett fint och tänkvärt inlägg. Jag har flyttat runt en del men känner mig för den sakens skull inte i exil. Jag är stark i mina rötter och vet var jag kommer ifrån och då kan jag känna att jag slå mig ner där jag trivs utan att hamna i exil.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att du vet var du hör hemma iaf :) Jag får nog acceptera att jag hör hemma lite på var ställe.

      Radera
  8. Vilket fint inlägg du har skrivit! Och jag gillar hur du letar efter din litterära hemort. Jag känner igen det du skriver ifrån Chimamanda Ngozi Adichie och Jhumpa Lahiris författarskap. De berättar ofta om att fastna någonstans mitt emellan och att leva i exil. Bra jobbat med hela Landet runt och för ett fin avslutning på det hela. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här ofta författare diskutera det här och det är så klart skönt :) Tack!

      Radera
  9. Vilket bra inlägg. Jag börjar fundera på hur stor en plats kan vara där man har sitt hem. Kan det vara en stad bara? Eller kan man känna att man hör hemma i Västerbotten? Eller Sverige? Eller Europa? Eller på sitt jobb? Eller i en viss skogsglänta? Om jag skulle säga var hemma är så är det väl det mitt-emellan-kuperade nästan-vid-kusten-landskapet i en by i skogen i Norrbotten, där jag kommer ifrån. Men jag är också hemma i Umeå. Och i "norra Sverige". Och Sverige. Och där jag bor. Och med de jag tycker om.

    Olika stora och olika sorters platser som allihop är hemma. Tack för att du fick mig att tänka på det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Värst vad filosofiskt det blev då =) Men du har så klart rätt, det är svårt att sätta en gräns att kliva över då man helt plötsligt känner sig bortkommen. Jag bor tex mitt mellan våra stora sjöar men känner mig ändå instängd. Det luktar inte likadant och vetskapen om insjö lurar inte mig. Men jag kan ändå bli glad när vattnet plötsligt dyker upp på vägen söderut. Och tanken på att sitta fast på en ö mitt ute i Atlanten borde ju få mig att känna mig strandsatt...

      Radera
    2. Åh! Jag gillar Josefins sätt att reflektera om det här med "höra hemma". Fint!

      ..och lätt för mig att säga som är född och fortfarande bor i samma stad.. dvs har en plats där jag "känner mig hemma", rotad. Däremot dagdrömmer jag ofta om något annat, ena dagen vill jag bo vid havet i Skåne, andra dagen i det myllrande Stockholm och tredje dagen vid vackra skogar och sjöar norrut i landet. Aldrig nöjd ;)

      Radera
  10. Helt underbart inlägg Metta. Blev extra förtjust när du berättade om Island, eftersom jag just är hemkommen därifrån. Har varit där och föreläst i en vecka och förälskat mig i Akureyri. Reykjavik hade redan en given plats i mitt hjärta sedan mitt besök där för fyra år sedan. Jag bär två berättelser inom mig sedan mina besök på Island. Mitt senaste besök vid Midvatn och den svarta vulkanen rörde runt orden rejält inom mig och jag ville sätta mig där och då och skriva.
    Förstår din känsla av vilsenhet, eftersom jag också har flyttat runt en hel del. Tills jag fann min plats på jorden kände jag mig lika rotlös som du.
    Skövde är också en fin stad, där jag också har varit och föreläst. Och kört vilse när jag skulle hitta till hotellet. ;-)
    Ja, det var underbart att läsa ditt inlägg och få tips om några fler isländsk författare att läsa.
    Tack!
    Kram Kim

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ett extremt landskap och det är svårt att jämföra med något annat och svårt att inte bli berörd. Jag älskar att åka utmed bergen och se de små vita prickarna där uppe på sommaren som är de halvvilda fåren som är ute på sommarbete. Jag älskar att se de stillsamma gigantiska glaciärerna som ändå ser ut att vara på språng. Och alla utbrända vulkaner och alla stelnade lavaströmmar utmed vägarna...Får nog åka dit snart tror jag :)

      Radera
  11. Vilket starkt inlägg, vad otroligt mycket det rymmer, förstår att du blev lite gråtig när du skrev det. Jag har ju ganska nyligen snappat upp dig och din blogg och hade ingen aning om att du hade ditt ursprung på Island. Tack för att du delade med dig!

    och tack för att du styrde upp bloggathonet - jag vill bums besöka alla ställen jag läst om! Så himla fint :) Men jag börjar också än mer undra över vilken himlans tråkig litteratur/kulturfattig ort jag bor i :P

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...