Fortsätt till huvudinnehåll

Novellklassiker

Noveller är inte på något sätt något nytt påhitt, snarare tvärtom, och det finns massor av favoriter att hämta ur den kategori av litteratur som anses vara klassiker. Här har ni några sådana tips!

Det är inte alltid lätt att hänga med i var de gamla ryskspråkiga författarna egentligen kom ifrån så det är väl enklast att kalla dem för ryssar men Nikolaj Gogol hade polsk-ukrainska rötter vilket kanske förklarar titeln på en av hans novellsamlingar: Ukrainska Noveller. Här finns några mindre kända noveller av författaren till Kappan och Näsan.

Säga vad man vill om Strindberg men jag gillar honom, speciellt hans noveller. Samlingen Giftas tycker jag är en fantastisk samling berättelser om ynkliga män och starka kvinnor som både är satiriska och humoristiska. 

En av mina favoritförfattare är Pär Lagerkvist som skrivit en hel del korta romaner men också noveller. Samlingen Onda sagor innehåller bland annat Far och jag samt Hissen som gick ner i helvetet. Hans berättelser är fulla av känslor, ångest och mörker och kan alltid läsas på olika plan. 

Franz Kafka hann mest bara ge ut noveller före sin död, hans tre romaner hann aldrig bli klara. Jag tycker han gör sig fantastiskt bra i novellform, alla har vi väl hört talas om Förvandlingen

Selma Lagerlöf är helt klart i en klass för sig vad gäller klassiska noveller, de håller fantastiskt bra än idag. Hon skrev mycket spökhistorier så som Herr Arnes penningar.

Guy de Maupassant känns som ett namn som många känner till men hur många har faktiskt läst något av denne franske författare? Han skrev faktiskt en hel del skräckhistorier och om vampyrer! Läs till exempel Fettpärlan eller Horla

En som också skrev skräck och som till och med är företrädare för den gotiska skräcklitteraturen är E.T.A. Hoffmann. Han har till exempel skrivit Nötknäpparen som ligger till grund för operan med samma namn. 

Har ni fler exempel på klassikernoveller? tipsa gärna i kommentarerna! 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Litteraturvetarskola del 8 - "Berättare och berättelsenivåer"

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 
Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 
Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 
Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare …