Fortsätt till huvudinnehåll

Favorit i repris: Merethe x 2


Jag har verkligen fastnat för novellen som format på sistone och nu när jag varit sjuk och inte orkat ta tag i en hel bok har jag verkligen tagit tag i det. Man kan se en enstaka novell som en bra ingång till ett författarskap man man kan även läsa flera för att inför ens ögon se det gemensamma och se ett författarskap ta form. Det är just vad jag gjort med 2012 års Nordiska rådet-pristagare Merethe Lindström.

Det måste ha varit ensamt där handlar det om en man som åker flygplan där de delar med sig av sina hemligheter. Hur mycket kan man anförtro en främling? Är det kanske rent av en fördel att inte känna den man berättar sina hemligheter för?

Kyssen åker huvudpersonen till en lägenhet för att ta han om en hemlös katt och får flashback, hon har varit här tidigare. Det var här hon fick sin första kyss av en pojke hon aldrig mötte igen. Vad hände honom? Är han gift och har barn? Och vad gick egentligen fel i det där förhållandet som tog slut för ett år sedan med den där kollegan?

Dessa båda noveller kommer från en novellsamling som heter Gjestene som inte finns översatt i sn helhet utan är utgivna av Collings Förlag respektive Novellix inför bokmässan med nordiskt tema. Det som genast slår mig efter att ha läst dessa två är Merethes sätt att väva in flera trådar i en berättelse och det är det som jag verkligen gillar. Det är trots allt så livet fungerar, det är inte bara en handling som sker åt gången, vi funderar på vad vi ska äta till middag samtidigt som vi funderar över första kyssen. Samtidigt är språket enkelt men träffande, inga utsvävningar men väl valda formuleringar. Det ska bli riktigt roligt att läsa en hel roman av Merethe Lindström och se dessa egenskaper utvecklas i ett längre format.

Det här inlägget publicerades ursprungligen 10/12 2012 och är en del i dagens novellbonanza. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…