Fortsätt till huvudinnehåll

Favorit i repris: Grand Mal - Linda Knausgård Boström

Det är oerhört svårt att recensera en novellsamling och att göra den rättvisa. Men först vill jag säga att jag är en av få som fortfarande inte har läst Karl Ove Knausgårds hyllade böcker, så jag läser hans frus prosadebut helt utan några jämförande glasögon.

Det märks att Linda är poet, hon har ett fantastiskt språk som är så fullt av bilder att man måste tvinga sig att läsa långsamt för att inte gå vilse. Jag får nästan ge mig själv en bitchslap för att jag kommer på mig själv med att hålla andan för att komma åt alla känslor. Det är ingen hemlighet att jag älskar författare som ger liv åt döda ting och Linda gör detta med bravur. En av mina favoriter är då hon beskriver ett avgående flygplan som att det sliter sig loss.

Vad handlar det om då? Som jag ser det handlar det om kvinnor och kvinnors perspektiv på världen. Det handlar en hel del om moderskap men även om ensamhet, ångest, övergivenhet, utsatthet, kärlek och om livet i stort. Till en början berättas historierna ur ett jagperspektiv, vilket känns helt rätt i och med temat, men när berättelserna går över i ett tredjepersons perspektiv känner jag mig helt plötsligt utestängd och orolig, som om att jag inte får ta del av allt som finns att ta del av, och det är bara så bra. Jag känner mig utsatt och samtidigt känner jag en gemenskap med andra kvinnor i världen.

För att ge exempel på några ämnen som behandlas då, vi får bland annat möta en gravid kvinna som sitter på mödravårdscentralen. Hon beskriver ett förakt inför de som är där på efterkontroll, som redan har sina barn i famnen. Hon vill liksom fokusera på att vara gravid och föda, hon vill inte beblanda sig med vad som händer därefter. i titelnovellen Grand mal får läsaren ta del av en kvinna som nyligen fått barn men hon visar symptom på någon slags förlossningsdepression. Pappan gör sitt bästa för att hålla humöret uppe men det blir svårt när till och med den unga kvinnliga prästen som ska döpa deras barn får känna på mammans bitterhet. Men varför ska man egentligen döpa sitt barn?

Den ända novell som jag har lite svårt för, mest för att jag inte riktigt tycker att den passar in bland de andra, är Vitbjörn Kung Valemon som består av en del övernaturliga inslag som de andra novellerna inte har. Inte för att det är något fel på den, utan helt enkelt för att den känns lite felplacerad.

Det här inlägget publicerades ursprungligen 17/9 2011 och är en del i dagens Novellbonanza

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Julkalenderbloggstafetten Lucka 5

Sanningen om fallet Harry Quebert - Joël Dicker

Författaren Marcus Goldman har skrivkramp och ett överhängande hot om stämning från förlaget om han inte kommer in med ett manus omgående. Samtidigt hittas kvarlevorna efter Nola Kellergan efter 33 år i författaren Harry Queberts trädgård. Harry är före detta lärare, mentor och god vän till Marcus som bestämmer sig för att åka till den lilla staden Aurora och reda ut händelserna kring Nolas försvinnande och död. Harry verkar ha haft en relation med Nola som var blott 15 år gammal men det verkar varit äkta kärlek. Har Harry mördat Nola? Eller var det någon av alla de andra männen hon verkar haft en relation med? Vad är det för mörka hemligheter Nola burit på? Och hur lämpligt är det att Marcus gör sin egen utredning samtidigt som han skriver boken om händelserna, Sanningen om fallet Harry Quebert?
Det finns dussindeckare om handlar om poliser, det finns spänningsromaner som får läsaren att hålla andan av tempot, det finns mörka thrillers…