Fortsätt till huvudinnehåll

Även den bäste kan spåra ur

Viviane Élisabeth Fauville - Julia Deck

Deckare och thrillers kan vara oerhört spännande och läskiga men de håller sig ändå inom en viss ram. Man distanserar sig till dessa vidriga förövare och man lever någonstans i tron om att sådana här extrema händelse inte finns på riktigt. Men alla thrilleraktiga romaner handlar inte om extrema massmördare utan vissa handlar om helt vanliga människor som slår över, helt normalt folk som helt plötsligt gör något lite avvikande och blir oerhört obehagligt. Sådana böcker är de mest spännande och obehaliga, tycker jag. Viviane Élisabeth Fauville är en sådan roman. 

Viviane Élisabeth Fauville är en 42-årig parisiska som nyligen fött en dotter. Hon har en fantastisk karriär med bra lön, hon verkar ha allt. Bakom fasaden rämnar dock det perfekta livet, hennes man har lämnat henne och hon känner sig hotat av den unga och snygga vikarien på jobbet. Hon känner sig nog inte helt hemma i mammarollen och hon går hos en psykoanalytiker. En dag vaknar hon upp och kommer ihåg att hon dagen innan dödade sin psykoanalytiker. Hon blir själv allt mer förvirrad, försöker komma undan polisens förhör och hon börjar engagera sig lite väl mycket i den dödes änka, älskarinna och patienter. 

Julia Decks roman är ett skolexempel i konsten att få läsaren att känna vad huvudpersonen känner. Med ett språk som inte avslöjar allt på en gång i händelseförloppet och med ett ständigt ändrat berättarperspektiv känner man sig verkligen delaktig i förvirringen och paniken. Det gäller att hänga med i vändningarna men det är det väl värt. 

Köp boken här eller här

Kommentarer

  1. I samma stil som Colombes granne? Förbaskat snyggt omslag också, tycker jag!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…