fredag 9 augusti 2013

Året då jag förlät fröken Emma

Madame Bovary - Gustave Flaubert

Charles Bovary är en halvdan läkare som precis klarade av sin läkarutbildning. Han gifter sig med en änka, som han inte har mycket till övers för,  och när hon dör tar han sig an den unga och vackra Emma efter att han vårdat hennes far för ett enkelt benbrott. Emma tror att det det här är starten på hennes liv i lyx och flärd och att hon är förälskad men det dröjer inte länge innan hon inser att det gifta livet inte alls är vad hon trott och hon blir uttråkad. Hon börjar läsa romaner, dagdrömma om ett annat liv, hon börjar handla dyra kläder och möbler på kredit och hon skaffar sig älskare. Charles är helt blind, han märker ingenting, utan uppmuntrar Emma mer och mer in i fördärvet för att hon ska bli lycklig. Att deras liv ska sluta i katastrof är oundvikligt. 

Jag har en ganska komplex historia med Madame Bovary vilket flera av er säkert redan vet. Jag läste den för första gången under en hektisk vecka under min litteraturvetautbildning, jag läste den i princip samtidigt som Papa Goirot och Svindlande höjder. Jag hade nyss läst och älskat Brott och straff men tyckte att den franska realismen inte kom i närheten av den ryska. Under de nästan tio år som gått sedan jag läste den här boken senast så har jag byggt upp något av en avsky mot den men under de senaste åren har jag börjat fundera på om jag helt enkelt kanske var i fel fas av livet för att läsa den. Och jag måste nu erkänna att jag helt har ändrat åsikt och att jag älskar den. 

Jag lyssnade på nyöversättningen via Radioföljetången i P1, vilket jag tror var helt rätt drag. Jag har fortfarande lite svårt för de utmålande miljöbeskrivningarna, som är så utmärkande för den franska realismen. När man lyssnar på den så kan man liksom höra på med ett halvt öra och sedan spetsa öronen när det väl händer grejer. Dessa beskrivningar har självklart sin plats i berättelsen, den hade inte kunnat slå in i ens hjärta på samma sätt annars. Att måla upp bilden av den uttråkade medelklassfruns i-landsproblem vore helt enkelt omöjlig utan Flauberts precisa språk och beskrivningar. När jag läste boken första gången tyckte jag att hon var en bortskämd skitunge men jag tror inte jag hade tid eller lust att ta in den ångest som byggs upp genom romanen. Scenen med Charles försök att bota en klumpfot gör ont i mig än, och jag lider med Emma när hennes älskare inte längre vill vara i hennes närvaro. Jag skulle kunna diskutera och skriva om den här boken i evigheter, in i minsta detalj!

Så Emma, jag har slutligen förlåtit dig och skriker gärna ut att jag nu älskar den här boken, till alla som lyssnar. 

Köp boken här eller här

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...