Fortsätt till huvudinnehåll

The Guardian.


The Guardian sändes under perioden 2001 - 2004. I huvudrollen ser vi Simon Baker (The Mentalist) som spelar Nick Fallin - en ung, framgångsrik advokat, anställd på sin fars prestigefyllda advokatbyrå i Pittsburgh. Där sysslar han mest med företagsjuridik och tjänar gott om klöver.

Efter att ha gripits för droginnehav och användande av droger, blir han dömd till samhällstjänst - 1500 timmar - på Legal Services of Pittsburgh. Ni vet, när polisen läser upp Miranda för brottslingar (you have the right to remain silent bla bla) så säger de ju att om man inte har råd med en advokat kommer man att bli tilldelad en försvarare. Det är sådana advokater som arbetar på Legal Services. Inte direkt några flashiga high-profile-cases utan ärenden som rör människor från den lägsta samhällsklassen. Det blir lite av en aha-upplevelse för Nick Fallin som alltid rört sig i de finare sociala kretsarna och inte direkt behövt fundera på att det finns människor som har det riktigt svårt.

Första avsnittet i serien börjar så otroligt bra. Man ser en pojke komma gående längs en trottoar på väg mot skolan. Han är blodig och uppenbart i chock och det visar sig att han just bevittnat när hans far mördat hans mor. Fantastiskt spännande. Tyvärr håller casen inte riktigt samma intressenivå genom serien, jag tycker oftast de är ganska ointressanta även om det i undantagsfall glimtar till. Det absolut mest fängslande i serien är relationen mellan Nick och hans pappa Burton Fallin. Nick bär på otroligt mycket ilska gentemot sin far, som i sin tur verkligen försöker få bättre kontakt med sin son men det blir väldigt ofta fel och dumt och klumpigt. Det finns så mycket smärta, så mycket som är osagt, så mycket osäkerhet och så mycket öppna sår att det nästan gör ont i mig. Jag vill kliva in i serien och medla mellan de båda, hjälpa dem att hitta tillbaka till varandra och få en riktigt bra far-son-relation. Detta gör hela serien för mig.

De skådespelarna som har huvudrollerna och de största birollerna är duktiga, särskilt gillar jag Dabney Coleman som spelar Burton Fallin. Oerhört bra skådespeleri, han är helt given i rollen. Simon Baker är en av mina favoritskådisar, och han är också mycket trovärdig i sin roll. Jag gillar aldrig Alan Rosenbergs rollfigur - han spelar Nick Fallins chef på Legal Services. Jag vet inte varför, men jag stör mig på honom genom hela serien. Detta beror dock inte på skådisen, jag tror att det är meningen att man ska störa sig lite på honom. Eller, jag hoppas att det är meningen.



I första säsongen är soundtracket helt otroligt dåligt, då man lagt in när domaren läser upp Nick Fallins samhällstjänstdom. Helt sjukt b. Till säsong två har de dock ändrat till låten The empire in my mind med The Wallflowers vilket är väldigt mycket bättre.

The Guardian har en sida på IMDB som du kan hitta här, och en wikipedia-sida som du hittar här. Jag hittar inte DVD-boxarna i någon svensk nätbutik, däremot finns det gott om dem på ebay.com.
Någon som sett The Guardian som vill delge sina åsikter om serien? I am all ears (eller eyes, för att vara exakt).

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.