Fortsätt till huvudinnehåll

Animal Crossing: New Leaf

Det är svårt att veta var man ska börja med ett spel som inte har ett slut. Och med del fyra i Animal Crossing-serien har Nintendo inte bara lagt till mer innehåll än nånsin tidigare, med nya onlinetillägg verkar det som att vi får fiska, samla snäckskal och skvallra om grannarna till döds dagar.

Men okej, vi tar det från början. Som nyanländ utböling i en pittoresk by skapar spelaren sig en karaktär, väljer var ens hus ska byggas, och sen börjar man... Ja..leva. Animal Crossing kan inte adekvat beskrivas utifrån spelregler eller story. Det är snarare en sandlåda, och progression är valfri. 

Dagarna i spelet går i takt med den riktiga klockan, och byborna lever sitt liv med eller utan dig. Om du inte engagerar dig kan de bli sura, eller bara apatiska mot dig. Om de vantrivs kanske de har flyttat därifrån nästa gång du loggar in. Å andra sidan kanske det enda du vill är att designa kläder. Eller odla exotiska frukter. Eller bara samla pengar och bli rik som ett troll.

För mig handlar Animal Crossing alltid om pengar. Pengar och konsumtion. Jag ska ha det största huset med de häftigaste prylarna och för det krävs pengar. För att samla pengar krävs arbete. Hårt arbete. Fiske är lönsamt, skaka frukt från träden likaså, men lönsammast är att spela på rovmarknaden. Köp biligt och sälj dyrt!

Mina vänner är inte alla lika giriga, de flesta gillar mest att designa kläder och ge bort eller sälja till oss andra. Animal Crossing är ett otroligt socialt spel, som när det först kom ut 2001 gick i bräschen för den genren långt innan Facebook och viral spelmekanik. New Leaf tar det ett steg längre med StreetPass (3DS'ens starkaste kort enligt mig) som implementeras på ett föredömligt sätt. Och inte ett spår av likes, mikrotransaktioner eller uppskruvad svårighet, vilket känns otroligt skönt och fräscht 2013. Däremot går #ACNL-taggen het på min twitterfeed, och helt plötsligt är det Nintendo som fattar det här med internet..

Multiplayer lobby och menyer är på känt Nintendo-manér otroligt långsamma, och kan ibland driva en till vansinne. Då är ändå New Leaf betydligt bättre än sina föregångare. Är du inte beredd på den långsamma takten kan nog spelet upplevas att vara designat för barn - men tar du dig förbi den övergulliga ytan skönjer man ett spel med subtil men vuxen humor, otroligt speldjup, och kanske den mest indragande spelupplevelsen i år. Rekommenderas varmt.

Kommentarer

  1. Jag vll bara samla på saker, alla grejer till muséet, olika möbelserier osv.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Julkalenderbloggstafetten Lucka 5

Sanningen om fallet Harry Quebert - Joël Dicker

Författaren Marcus Goldman har skrivkramp och ett överhängande hot om stämning från förlaget om han inte kommer in med ett manus omgående. Samtidigt hittas kvarlevorna efter Nola Kellergan efter 33 år i författaren Harry Queberts trädgård. Harry är före detta lärare, mentor och god vän till Marcus som bestämmer sig för att åka till den lilla staden Aurora och reda ut händelserna kring Nolas försvinnande och död. Harry verkar ha haft en relation med Nola som var blott 15 år gammal men det verkar varit äkta kärlek. Har Harry mördat Nola? Eller var det någon av alla de andra männen hon verkar haft en relation med? Vad är det för mörka hemligheter Nola burit på? Och hur lämpligt är det att Marcus gör sin egen utredning samtidigt som han skriver boken om händelserna, Sanningen om fallet Harry Quebert?
Det finns dussindeckare om handlar om poliser, det finns spänningsromaner som får läsaren att hålla andan av tempot, det finns mörka thrillers…