söndag 3 mars 2013

Utanförskapet som gick för långt

Underjordiska timmar - Delphine de Vigan

Det står skrivet att hon idag skulle ha nått precis så här långt, till en punkt utan återvändo, där ingenting normalt längre kan förändra tidens lopp, där ingenting kan hända som inte hotar allting, inte utgör ett ifrågasättande av allting. Någonting måste hända. Något ovanligt. För att hon ska kunna ta sig ut ur det. För att det ska ta slut. 

Mathilde är en ensamstående mor med en mellancheffstjänst i Paris. Hon hade tur som fick det jobbet, chefen trodde på henne trots hennes något undermåliga referenser men nu har hon jobbat länge och är en viktig resurs för företaget. När hon helt plötsligt börjar bli utesluten från möten och ignorerad av chefen börjar hon fundera över vad hon egentligen gjort för att förtjäna det. Situationen blir allt mer ohållbar, Mathilde mår allt sämre och något måste göras. En spåkvinna sa åt henne att den 22 maj skulle något hända som ändrar hennes tillvaro, och den dagen är i berättelsens nu. 

Han tänkte att han älskade henne, han älskade allt hos henne: vätskorna, kroppen, smaken. Han tänkte att han aldrig hade älskat på det sättet, hela tiden med förlust, med en känsla av att allt gled undan, att ingenting gick att hålla kvar. 

Thibaults dröm om att bli kirurg krossades i samma sekund som han blev av med två fingrar på vänsterhanden och arbetar nu som jourhavande läkare i Paris. Han kommer aldrig att kunna bära en vigselring eftersom vänster ringfinger är borta och han har slutligen insett att kvinnan han älskar inte kommer att kunna ge honom den relation han vill ha. I hopp om att Lila ska ta sitt förnuft till fånga, ringa eller skicka ett meddelande om att hon saknar honom, far han runt på Paris gator från patient till patient. 

Mathilde och Thibault känner inte varandra men de är båda utfrusna från det de vill ha och helt ensamma i sina situationer. Ska den 22 maj bli annorlunda?

Delphine de Vigan har inte bara något att berätta, hon har också ett sätt att berätta det på, vilket är den svåra delen av berättandet. Och hon gör det fantastiskt, med ett språk som är så självklart för den här berättelsen men som man snabbt inser är enormt genomarbetat och genomtänkt. Det är en enkel och vardaglig berättelse men de Vigan berättar den på ett sådant pricksäkert sätt att det inte behövs några skruvade intriger eller extrema personer för att det ska bli intressant, hennes beskrivningar av det vardagliga räcker gott och väl. Min teaterlärare sa alltid att det svåraste att gestalta på scen är helt vanliga, normala människor, det är inte svårt att spela galen, ledsen, kär i samma utsträckning som någon som bara är. Jag tror helt klart att samma problematik kan appliceras på romankonsten, det blir lätt tråkigt att berätta om vanligt folk, men de Vigan har helt bemästrat den färdigheten. 

Nu ska ingen tro att berättelsen inte är spännande, för det är den. Att det ska hända något speciellt just den här dagen, den 22 maj, görs klart redan från början och det är bara att vänta på vad som ska ske. En thrillerartad stämning genomsyrar romanen och en känsla av att en undertryckt känsla när som helst kan leda till katastrof är inte långt borta. Mathilde och Thibault lever i samma stad och har ungefär samma sinnesstämning och frågan är om deras vägar ska mötas?

Men hur kan man inte älska ett författarskap som lyckas beskriva något så trivialt och vardagligt som tunnelbanan på det här sättet:

Tusentals personer möts där varje dag: två rader med insekter, som sköljs upp i vågor på de hala stenplattorna, en tvåfilig genomfartsled vars rytm och tempo man måste följa. Kroppar som snuddar vid varandra, undviker varandra, krockar emellanåt, i en besynnerlig koreografi. Här sker en omfattande utväxling, det inre och det yttre, staden och förorten byter plats. Här har man bråttom, man går snabbt, man går till sitt arbete, madame. 

Köp boken här eller här

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...