Fortsätt till huvudinnehåll

På spaning efter den vecka som gått - 12

I veckan som gått har den långa listan till Women's Prize for fiction (tidigare Orange Prize for Fiction) tillkännagivits och det är 20 kandidater som ni hittar här. Hilary Mantel, som redan överösts med priser, är med igen med sin Bring up the bodies. Även bokbloggarälsklingen och min andra hälfts husgud Gillian Flynn har kommitm ed med sin Gone girl. Jag har faktiskt inte läst någon av de nominerade titlarna, fast jag är i slutskedet av Maria Semples Wher's you go, Bernadette så den får väl kanske räknas. Däremot är en av mina absoluta favoritförfattare nominerad, Zadie Smith, med hennes senaste bok NW som jag ännu inte lyckats läsa. Jag håller också en liten tumme för Elif Shafak som jag tidigare läst och gillat. 

Boksläpp har det också varit i veckan, gällande inget mindre än seriealbumet Berättelser från Engelsfors av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, en samling berättelser om våra favorithäxor med både hemligheter från det förflutna och hintar om vad som komma skall. Eftersom jag bor mitt ute i ingenstans så har jag inte kunnat kunnat delta i deras fantastiska releaseturné i Stockholm, Göteborg och Malmö men jag har följt den på Instagram och Twitter och det verkar som om det varit mer än lyckat. Jag har beställt mitt exemplar på nätet och väntar med spänning.

Och så har en annan favoritförfattare, kanadensaren Douglas Coupland, twittrat om att hans nya bok nu är klar. Som ni kan se till vänster heter den Worst. Person. Ever. och ska handla om...ja jag har faktiskt ingen aning! Men jag tycker att Coupland är något av ett geni, hans berättelser och karaktärer överraskar alltid och det här ser jag verkligen fram emot. Lite tråkigt bara att den är klar nu men kommer först i oktober, ingen panik där inte.

Nu är det dessutom så att vi står och knackar på påskveckans dörr denna soliga men kalla söndag. Jag är ingen deckarfantast men som av en slump ska jag strax börja läsa S.J. Boltons nya på svenska, Livrädd, så jag hakar väl på den norska trenden med påskekrim helt enkelt och hoppas på en riktigt spännande bok! Vad ska ni läsa i påsk?


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…