Fortsätt till huvudinnehåll

Han glömde precis allt!

Mannen som glömde sin fru - John O'Farrell

En man sitter på tunnelbanan i London, helt plötsligt känner han inte igen sig för han vet inte vilken station han ska gå av på. När han tänker efter minns han faktiskt ingenting som sitt liv, han vet inte vad han heter, vad han bor eller när han är född. Efter en vecka på sjukhus minns han ett telefonnummer, det går till hans bäste vän Gary och en resa mot att lära känna sig själv och alla runt om tar sin början. Han får reda på att han kallas Vaughan, han har två barn och ligger i en bitter skilsmässa med sin fru fast han vet inte varför. Är det här en chans för Vaughan och hans fru Maddy att börja om på nytt?

Till en början är det här en fantastiskt rolig och intelligent bok. Eller det är den egentligen hela tiden, men det blir lite upprepande och jag tappar intresset något för mannen och hans bortglömda fru. Det uppstår så klart otroligt komiska situationer med att Vaughan kör bil in i en mur och sedan får reda på att han inte har körkort och jag skrattar halvt ihjäl mig när hans barn ska lära honom simma och han plaskar runt i barnpoolen. Men det blir tyvärr lite för många "Vadå, minns du inte? Nej just det..."-skämt och lite för många turer fram och tillbaka mellan Vaughan och Maddy. Jag känner mig emellanåt lite idiotförklarad när det gång på gång förklaras att en situation upptsått eftersom Vaughan inte minns vem han är, jag vet redan från början att han inte minns så jag förstår faktiskt det helt på egen hand. Men som sagt, fantastiskt rolig och underhållande. Ett riktigt smart sätt att skildra en relation som förgiftar två människors liv. Jag föreställer mig hela tiden hur det här borde bli en TV-serie, gärna av skaparna av en av mina favoritserier Kalla Fötter.

Recensionsbok från Printz Publishing

Boken har just kommit som pocket och går att köpa här eller här.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…