Fortsätt till huvudinnehåll

Den blå räven är väldigt lik en sten

Skugga-Baldur - Sjón 

Året är 1883 och i det karga isländska landskapet är pastor Baldur Skuggasson ute på rävjakt. Han följer en rävhona i ett dygn innan han lyckas skjuta henne. Samtidigt har den mystiska kvinnan Abba avlidit. På 1860-talet anlände hon till byn efter att ha hittats på ett holländskt skeppsvrak. Hon har Downs syndrom och kan knappt prata men hon vet allt om fåglar och samlar på deras fjädrar. Hon ger upphov till blandade känslor inom kyrkan men hon lyckas charma flera invånare och blir ett föremål för villkorslös kärlek. 

Ja, vad ska jag säga, det här är helt fantastiskt! Sättet Sjón använder språket till att beskriva det kalla och mytiska landskapet på den isländska landsbygden är helt fenomenalt. Han gör det inte bara rättvisa med sina precisa beskrivningar utan han lyfter upp det ännu ett snäpp. Man riktigt känner hur den kalla vinden susar i öronen och kryper in ända in under huden. Han har helt enkelt moderniserat den isländska sagan till något som känns helt rätt. Att lyckas berätta en ganska invecklad historia och ge en sådan miljöbeskrivning på så få sidor är för mig ett mysterium. Inget annat än genialiskt för att vara helt ärlig. 

Om jag nu ska klaga på något så är det väl att jag läst den här på svenska och inte på originalspråk när det nu är ett språk jag behärskar. Personnamn och ortsnamn böjs så konstigt, eller rättare sagt inte alls, på svenska så det blir helt fel för mig.


Köp boken här eller här

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag: - Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen) - Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig) - Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok) - John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?) - Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman) - Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare) Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen! UPPDATERING: Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människo