Fortsätt till huvudinnehåll

Varje dag en ny kropp, varje dag kärleken till samma flicka

Jag, En - David Levithan

I min värld finns det två typer av bra författare. De som man läser en bok av och älskar direkt och de där man måste läsa två eller fler för att inse storheten och se att storheten är genomgående i författarens verk. Den första typen ger enorma förväntningar inför bok nummer två och den andra typen växer allt eftersom. Något som dock är riktigt farligt, och i min värld ganska avskräckande, är när flera läsare som man respekterar tokhyllar en författare som man aldrig har läst. Ett wow rungar genom bloggosfären samt kultursidorna och förväntningarna blir än större än inför den där andra boken av den första typen av författare. Jag tar alltid ett steg bakåt när det sker, låter helt bli att läsa för det känns så hypat att det inte ens längre är intressant. De som råkat ut för det här i min bokhylla är till exempel Knausgård, Paul Auster och Nicole Krauss. Ibland tar jag dock ett djupt andetag, grabbar tag i en sådan här överälskad bok och vågar slå slag i saken. Den här gången blev det David Levithan. 

En är en individ som vaknar i en helt ny kropp varje dag. Det har alltid varit så, En vet inte varför och känner inte till något annat liv. En hamnar alltid i en kropp relativt nära den föregående och det är alltid en kropp i Ens egen ålder som just nu är 16 år. När En vaknar upp i Justins kropp har han sett det mesta, men när han möter flickvännen till kroppen, Rhiannon, vet han att han älskar henne. Han vill minnas henne, han vill vara nära henne, vilken kropp han än är i och påbörjar en resa mot att alltid vara det. 

Att skriva en sådan här bok måste vara varje ungdomsboksförfattares våta dröm. Att kunna skriva om alla möjliga typer av karaktärer (knarkare, blinda, homosexuella, religiösa osv) utan att faktiskt behöva utveckla, förklara eller söka sympatier hos läsaren. Men det är inte karaktärsbeskrivningen som gör boken intressant utan Levithan berör ämnen som idag är högaktuella, det handlar om vad som gör en människa till den den är och framförallt är den en ganska djup diskussion gällande kön. En hamnar i smala och tjocka kroppar och i lika många manliga som kvinnliga. En gör ingen skillnad på sina känslor, vare sig hen är kvinna eller man, inför Rhiannon. Dock är jag ganska besviken på den platta karaktären Rhiannon som ställer sig något frågande men som ganska enkelt bara hakar på Ens förvandlingar. 

Till en början känns inte det här fenomenet med ny kropp varje dag så genomtänkt och spännande, men Levithan lyckas komma upp med flera lösningar med förklaringar allt eftersom. När En hamnar i en tvilling och nästa dag vaknar upp i den andre sker en del intressanta iakttagelser och när En faktiskt hamnar i Rhiannon blir det ett slags ultimat prov för det unga paret. En får dessutom en religiös fanatiker på halsen efter att ha lämnat spår efter sig på dennes dator. 

Dock känns det som att romanen slutar väldigt hastigt. Det dyker upp en del intressanta trådar som aldrig följs upp men som hade kunnat leda till en del intressanta vändningar. Det slutar helt enkelt ganska hafsigt. När jag inser att jag kommer allt närmare sista sidan, utan att ett slut i min smak, tänker jag "men jaha...?" när sista order är nått. Det känns nästan lite som en halvdan cliffhanger inför en möjlig uppföljare men samtidigt ett ganska definitivt slut. 

David Levithan har skrivit flera hyllade ungdomsböcker utöver den här, jag har äntligen vågat mig på att läsa honom och nu känns det som att jag faktiskt vill ha mer. 

Recex från Xpublishing

Köp boken här eller här. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag: - Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen) - Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig) - Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok) - John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?) - Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman) - Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare) Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen! UPPDATERING: Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människo