Fortsätt till huvudinnehåll

Om kärleken till sin historia (och en liten hyllning till litteraturen)

Huset du älskade av Tatiana de Rosnay

Under mitten av 1800-talet ska Paris moderniseras, Boulevard Saint-Germain ska dras fram genom staden vilket leder till att gator och hus i dess väg ska utplånas. Änkan Rose Bazalet lever i hopp om att hennes familjs hus ska räddas, eftersom det ligger så nära kyrkan, men en dag kommer brevet, domen. Hennes hem, där hennes man föddes, levde och dog, där hennes barn är födda, ska rivas. Hon lovade sin man att rädda huset och tänker inte ge efter för prefekturen. 

Till en början hade jag lite svårt för brevformatet som romanen är skriven i, änkan skriver till sin döde man om minnen och vad som hänt efter hans död. Men efter ett par kapitel känns det naturligt, det är en ensam kvinnas sätt att ta itu med sorgen efter en livskamrats bortgång, att ta itu med ett förlorat barn, skammen över att älska sitt ena barn mer än det andra och det är hennes sätt att avslöja en gammal hemlighet. Jag känner med karaktärerna som kämpar för sina hus, för att hålla fast vid det liv de känner, även om det för oss idag kan verka fånigt att kunna tänka sig att offra liv för ett hus. 

Parisskildringen är fantastisk. Historiska markörer, med världsutställning, statskupp och moderniseringen av staden, ger en helt ny bild av Frankrikes huvudstad. Den inger respekt för de monument som står kvar än idag och den ger en bild av att det inte alltid sett ut som det gör nu genom att skildra vad som kan ha funnits dessförinnan. 

Och så måste vi tala om kärleken till litteraturen. Rose man älskade att läsa men hon själv upptäckte inte litteraturen förrän på äldre dagar och då gör hon det med en enorm entusiasm. Hon skriver till och med att den varit enstor del i hennes sorgarbete, att läsa Madame Bovary för att fly verkligheten efter hennes mans bortgång. Det är fantastiskt vad litteratur gör med folk och jag är alltid svag för skildringar av det i böcker. 

Nu ska det tilläggas att jag strosade runt på Paris gator för inte mer än två veckor sedan och jag är glad att jag inte läst den här boken förrän nu för jag har lite svårt att tänka mig att jag skulle falla för den annars. Men visst är Paris en av de där städer som de flesta kan något om? Man har läst böcker och sett filmer? Jag tyckte i alla fall väldigt mycket om den, speciellt när jag kände igen mig i miljöerna.


Köp boken här eller här

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Julkalenderbloggstafetten Lucka 5

Sanningen om fallet Harry Quebert - Joël Dicker

Författaren Marcus Goldman har skrivkramp och ett överhängande hot om stämning från förlaget om han inte kommer in med ett manus omgående. Samtidigt hittas kvarlevorna efter Nola Kellergan efter 33 år i författaren Harry Queberts trädgård. Harry är före detta lärare, mentor och god vän till Marcus som bestämmer sig för att åka till den lilla staden Aurora och reda ut händelserna kring Nolas försvinnande och död. Harry verkar ha haft en relation med Nola som var blott 15 år gammal men det verkar varit äkta kärlek. Har Harry mördat Nola? Eller var det någon av alla de andra männen hon verkar haft en relation med? Vad är det för mörka hemligheter Nola burit på? Och hur lämpligt är det att Marcus gör sin egen utredning samtidigt som han skriver boken om händelserna, Sanningen om fallet Harry Quebert?
Det finns dussindeckare om handlar om poliser, det finns spänningsromaner som får läsaren att hålla andan av tempot, det finns mörka thrillers…