Fortsätt till huvudinnehåll

När det förflutna kommer ifatt

Mörka platser - Gillian Flynn

När Libby Day var sju år gammal blev hennes mamma och två systrar brutalt mördade i deras hem men hon överlevde. Hennes äldre bror Ben blev fälld för morden och Libby vittnade. Nästan 25 år senare har Libby tagit slut på alla sina pengar, hon har nyttjat sina näras gästfrihet tills de inte längre pratar med henne och hon är livrädd för att bli urfattig. Hon börjar sälja sin historia till den så kallade mördarklubben där människor som är intresserade av hennes familjs tragiska historia betalar stora pengar för minsta souvenir. Men var Ben verkligen skyldig, eller var det hennes pappa som mördade dem? Eller kanske någon helt annan?

Det börjar väldigt bra, det är stämningsfullt och mörkt. det är ett intressant upplägg att varva nutida Libby med dåtida Ben och mamma Patty där Libby långsamt får ledtrådar om vad som hände den där dagen medan Ben och Pattys berättelser sakta leder fram till vad som faktiskt hände den där natten. Det är lågmält och långsamt och en thriller i min smak. Man väntar inte på att ett mord ska ske utan det har redan skett och man vill veta hur det egentligen var. 

Men efter ungefär 385 sidor (av 430 möjliga) råkar jag ut för något som jag kallar Dan Brown-syndromet. På slutet spårar allt ur, det händer alldeles för mycket på en gång och jag blir matt och uppgiven. Jag har aldrig läst klart en Dan Brown-bok, jag har alltid lagt ner när det är 30-40 sidor kvar för det blir bara för mycket action på slutet och jag vill inte ens veta hur det slutar för det känns som att det på något sätt blir för pinsamt. I Flynns debut kände jag det genom hela boken, hon drog på för stora växlar, och det blev inte bättre av det dubbla slutet. Huvudpersonen Libby är inte riktigt lika omotiverat störd som Camille i Sharp Objects heller. Här håller hon sig för visso till sluttampen, men jag blir ju extra besviken för när jag har så få sidor kvar och tror att jag ska få ett slut som är historien värdigt så vänder allt på ett par meningar. Så här några dagar efter att jag läst klart (för det gjorde jag trots min Dan Brown-historik) så känns det väl okej, det var i det stora hela en bra bok och jag kan väl förlåta slutet till viss del.


Recex från Modernista

Köp boken här eller här

Kommentarer

  1. Jag håller med dig så om det här, tycker också att Sharp Objects var jämnare och mer helgjuten på något sätt. Gillade dock Gone Girl väldigt mycket, kanske för att den är rätt så annorlunda från de två tidigare böckerna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh, nu måste jag ju läsa den med när du säger så ;)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…