Fortsätt till huvudinnehåll

Man kan vara invandrare i sitt eget land

Ingenbarnsland - Eija Hetekivi Olsson

Miira växer upp i en Göteborgsförort under 80-talet. Hon är en sådan där finnesvensk som får gå i en egen klass även om hon är förr i Sverige. Hon är en tuff tjej som inte viker sig för någon, det är snarare så att envisheten får gå före förnuft varje gång. Det är en hård miljö att växa upp i, det är en sak som är säker.

På pappret är det här en roman som borde passa mig, jag är från ett annat nordiskt land och känner direkt igen mig i tänket och i kulturkrockarna som uppstår trots att man har samma hudfärg, religion och ett någorlunda likt språk. Jag får en vag känsla av Stridsbergs skildring av udda men starka kvinnogestalter. Jag får en aning om Oksanens fantastiska sätt att nyttja språket men varje gång jag kommer in i en sekvens, riktigt börjar tycka om det, så faller det platt på någon idiotisk detalj om bajs eller något annat som inte medför något till beskrivningen. Jag får upp tempot, känner att språket träffar mig precis där jag vill ha det med känslan av att vara utanför sin existens eller liknande, och i nästa mening rotar ungen bak i sina trosor. Varför gör hon så mot mig? Det hade ju kunnat vara för bra men det är för ojämnt för mig.

Det slangbetonade språket har jag väl ingenting emot, men det tillför inget när det är så ojämn stil. Jag tycker att det är helt rätt att slänga in finska uttryck i berättelsen, det ger en realistisk stämning till det här icke svenska utanförskapet som råder. 

En annan sak som stör mig är att jag inte känner vartåt berättelsen är på väg. Det finns så klart en kronologisk ordning i berättelsen som börjar med lågstadieåren, men när jag läser får jag ingen känsla av att det är på väg någonstans. Det är väl inte romanens största problem för mig, men jag vill ändå, efter ett par kapitels läsning, känna att jag är på väg någonstans med läsningen.

En intressant debut men den hade kunnat vara så mycket mer. Jag hoppas att det blir mer konsekvens i nästa roman av Eija Hetekivi Olsson helt enkelt.

Köp boken här eller här.

Den här titeln är nominerad till Augustpriset 2012

Kommentarer

  1. Jag blev frustrerad och gav upp, men får väl ta tag i den igen nu när den är nominerad till Augustpriset.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag borde lyssnat på dig och inte läst alls, känns lite som slöseri med lästid hehe

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott.