onsdag 28 november 2012

Franska favoriter i repris: Igelkottens elegans

I Paris finare kvarter finns det en portvakterska som heter Renée. Utåt försöker hon verka så portvaktiskt som möjligt men under ytan älskar hon konst och kultur. Hon har levt ensam med katten Leo sedan maken gick bort för 15 år sedan. I fastigheten där Renée arbetar bor bland annat familjen Josse. Yngsta barnet Paloma känner sig ensam och har inte alls samma intressen som sina jämnåriga utan hon gillar djupa tankar och världsåskådning. Hon känner sig så felplacerad att hon bestämt sig för att ta sitt liv på sin 13-års dag.

En dag dör en av hyresgästerna och japanen Ozu flyttar in. Han blir nyfiken på Renée då han tror att det finns mer bakom portvakterskefasaden och han talar japanska med Paloma som genast finner en gelike först i Ozu men sedan även i Renée. Portvakterskan kommer ut ur sitt skal och den själmordsbenägna flickan börjar se nytt ljus i livet. 

Här höll jag faktiskt på att bli mäkta besviken på boken, jag tyckte den var mycket mer intressant när alla var miserabla. Och för er som vill läsa boken så bör ni hoppa över det kommande stycket. 

Precis i slutet när alla är som lyckligast, Paloma ska inte längre ta sitt liv och Renée är lite småkär i japanen, blir portvakterskan dödad av en buss då hon springer ut i gatan för att rädda en uteliggare. "VAD I HELVETE???" tänker jag genast och håller andan och hoppas på att hon ska överleva. Men hon dör och vi får följa hennes sista tankar i livet. För er som sett tv-serien Dexter så var det ungefär samma känsla som i slutet av säsong 4 då man får reda på vem som blev Trinitys sista offer. Usch. Men det lyfte boken helt tillbaka till känslan som var i början. 


Först blev jag helt salig över de olika berättarperspektiven, Renées och Palomas tankar varvas om vart annat men med skilda språk. De skiljs till och med åt av olika typsnitt. Sedan ser jag att de två olika översättare (en för varje berättare) för den svenska boken, jag blir något besviken på det. Varför har de gjort så? Är skillnaden i berättarperspektivet Barberys eller översättarnas? Om någon läst den på originalspråk, berätta gärna för mig. 

Men det finns en del annat att se i de två berättelserna, både som är gemensamt och samtidigt motsats. De uppenbara motsatserna är givetvis sådana som gammal-ung, rik-fattig, smal-tjock. Man skulle även kunna skriva ensam-omringad av familj, men det kan gå åt båda hållen. Renée är alltid ensam, men känner sig nöjd med sin katt och sina böcker. Paloma är alltid omringad av sin familj, men ingen av dem förstår henne så hon känner sig ensam. 

Barbery leker även med saker som knyter ihop de olika berättelserna. Renée har en tjock gammal katt som är som en familjemedlem; familjen Josse har katter men de är taniga och opersonliga, mer som dekoration som Paloma säger. Japan är en annan gemensam nämnare för de båda berätterskorna. Renée gillar forna Japan medan Paloma är intresserad av ny japansk mat och manga. Detta smälter ihop när Japanen Ozu flyttar in i byggnaden. 

Idel franska och ryska författare diskuteras (Proust, Balzac, Flaubert, Tolstoj) och en hel del filosofer och deras teorier (Kant, Descartes, Husserl) återkommer boken igenom. Både direkta referenser, så som att de talar om Anna Karenina och att Renée läser Husserls fenomenologi, men det finns även indirekta, så som att de äter madeleinekakor (fast med en egen smaktwist). Även en hel del konst framträder till exempel en del holländska verk i Ozus bostad. Som litteraturvetare, kulturvetare och före detta filosofistudent kan jag inte annat än älska alla referenser och funderingar kring detta. Men jag ställer mig frågande till hur folk som inte känner till allt detta ska ta sig an boken. Jag läste någonstans en recension där det stod att boken emellanåt var ganska långrandig, kan tänka mig at det är dessa utsvävande referensavsnitt som menades där. Men jag älskar det som sagt. Hur kan man inte gilla exempel som detta (ur Rneées kritiska analys av fenomenologin):

Vad vet vi om världen? Ingenting. Eftersom all kunskap bara består
av det reflexiva medvetandets självanalys kan världen dra åt fanders. 
Det är fenomenologin i korta drag: "läran om det som framträder för 
ett medvetande". Hur ser en fenomenologs dag ut? Han stiger upp, 
medveten om att han står i duschen och tvålar in en kropp vars 
existens saknar grund, slänger i sig ett par annihilerande smörgåsar, 
drar på sig kläder som liknar tomma paranteser, går till jobbet och
snappar åt sig en katt.
 (Igelkottens elegans, Muriel Barbery, Sekwa förlag 2009, s.55-56)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...