torsdag 29 november 2012

Franska favoriter i repris: En dag till skänks

Anna Gavalda har på senare år blivit en favoritförfattare. Jag älskar karaktärerna och miljöerna i såväl Tillsammans är man mindre ensam som Lyckan är en sällsam fågel. Även filmatiseringen av den förstnämnda är en favorit. Hur fungerar då Gavalda i ett mindre format?


En dag till skänks är en liten bok. Den är betydligt mindre än en pocket och innehåller enbart 150 sidor, men det räcker utmärkt för ändamålet.


Två systrar och deras bror med respektive är på väg till ett bröllop. Första delen av boken består av en ramberättelse som då är själva bilfärden men vi får även flera återblickar till barndomen för dessa tre syskon. Det blir komiska berättelser om när systrarna skojar med den något osympatiska svägerskan och tillbakablickar till ännu tidigare händelser i livet. Andra halvan av boken består av en resa som görs enbart av de tre syskonen. De blir ombedda att köpa ris till bröllopet men flyr ut på vägarna för att besöka sin yngste bror som som arbetar som en guide på ett slott. De fyra syskonen har sedan en fantastisk dag ihop där de både har roligt och pratar gamla minnen. Kanske att de får vara fria som barn en sista gång ihop, en dag till skänks helt enkelt.  


Berättelsen är fragmentariskt berättad, den består av många små stycken, ibland bara meningar. Ett exempel är när berättarrösten (systern Garance) funderar över hur de avgudar den äldre brodern Simon:


Vi avgudar honom. Vi frågar: "Men hur bär
du dig åt för att hålla dig så där lugn? "Han
rycker på axlarna: "Jag vet inte." Vi frågar en
gång till: "Känner du aldrig för att släppa loss
litegrann? Säga saker som är riktigt taskiga, 
riktigt låga?"
     "Men det har jag ju er till, pangpinglor
där..." svarar han med ett änglalikt leende. 

Ja vi avgudar honom. Alla avgudar honom för-
resten. Våra daddor, hans fröknar, lärarna, hans 
kollegor, hans grannar...Alla.
Ur En dag till skänks, Anna Gavalda, s. 16, Albert Bonniers Förlag 2010


Och så följer ett avsnitt om hur systrarna avgudade Simon som små flickor på några rader, därefter hoppar det direkt in i nutid igen. Man får alltså vara lite uppmärksam på dessa tidsskiftningar.


Berättelsen är alltså som vanligt otroligt fint berättad, som vanligt i Gavaldas böcker. Karaktärerna är mångsidiga och man blir riktigt nostalgisk över minnena som syskonen delar med sig av. Jag blir faktiskt mest förtjust i den tjuriga svägerskan, trots att man bara vill att hon ska lämnas kvar å någon bensinmack på vägen. Och det lilla formatet fungerar alldeles utmärkt eftersom den inre tiden i berättelsen enbart sträcker sig över en dag. Det enda som saknas från Gavaldas andra böcker är den kufiga misär som karaktärerna lever i samt miljöbeskrivningarna. Jag vill lära känna karaktärerna mer, jag vill veta hur det gick för dem efter att de kommit hem från sin resa. Men som sagt, det funkar alldeles utmärkt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...