Fortsätt till huvudinnehåll

Franska favoriter i repris: En dag till skänks

Anna Gavalda har på senare år blivit en favoritförfattare. Jag älskar karaktärerna och miljöerna i såväl Tillsammans är man mindre ensam som Lyckan är en sällsam fågel. Även filmatiseringen av den förstnämnda är en favorit. Hur fungerar då Gavalda i ett mindre format?


En dag till skänks är en liten bok. Den är betydligt mindre än en pocket och innehåller enbart 150 sidor, men det räcker utmärkt för ändamålet.


Två systrar och deras bror med respektive är på väg till ett bröllop. Första delen av boken består av en ramberättelse som då är själva bilfärden men vi får även flera återblickar till barndomen för dessa tre syskon. Det blir komiska berättelser om när systrarna skojar med den något osympatiska svägerskan och tillbakablickar till ännu tidigare händelser i livet. Andra halvan av boken består av en resa som görs enbart av de tre syskonen. De blir ombedda att köpa ris till bröllopet men flyr ut på vägarna för att besöka sin yngste bror som som arbetar som en guide på ett slott. De fyra syskonen har sedan en fantastisk dag ihop där de både har roligt och pratar gamla minnen. Kanske att de får vara fria som barn en sista gång ihop, en dag till skänks helt enkelt.  


Berättelsen är fragmentariskt berättad, den består av många små stycken, ibland bara meningar. Ett exempel är när berättarrösten (systern Garance) funderar över hur de avgudar den äldre brodern Simon:


Vi avgudar honom. Vi frågar: "Men hur bär
du dig åt för att hålla dig så där lugn? "Han
rycker på axlarna: "Jag vet inte." Vi frågar en
gång till: "Känner du aldrig för att släppa loss
litegrann? Säga saker som är riktigt taskiga, 
riktigt låga?"
     "Men det har jag ju er till, pangpinglor
där..." svarar han med ett änglalikt leende. 

Ja vi avgudar honom. Alla avgudar honom för-
resten. Våra daddor, hans fröknar, lärarna, hans 
kollegor, hans grannar...Alla.
Ur En dag till skänks, Anna Gavalda, s. 16, Albert Bonniers Förlag 2010


Och så följer ett avsnitt om hur systrarna avgudade Simon som små flickor på några rader, därefter hoppar det direkt in i nutid igen. Man får alltså vara lite uppmärksam på dessa tidsskiftningar.


Berättelsen är alltså som vanligt otroligt fint berättad, som vanligt i Gavaldas böcker. Karaktärerna är mångsidiga och man blir riktigt nostalgisk över minnena som syskonen delar med sig av. Jag blir faktiskt mest förtjust i den tjuriga svägerskan, trots att man bara vill att hon ska lämnas kvar å någon bensinmack på vägen. Och det lilla formatet fungerar alldeles utmärkt eftersom den inre tiden i berättelsen enbart sträcker sig över en dag. Det enda som saknas från Gavaldas andra böcker är den kufiga misär som karaktärerna lever i samt miljöbeskrivningarna. Jag vill lära känna karaktärerna mer, jag vill veta hur det gick för dem efter att de kommit hem från sin resa. Men som sagt, det funkar alldeles utmärkt. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Litteraturvetarskola del 8 - "Berättare och berättelsenivåer"

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 
Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 
Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 
Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare …