Fortsätt till huvudinnehåll

Den klassiska dystopin moderniserad

Amatka - Karin Tidbeck

Dagens framtidsskildringar handlar ofta om zombieapokalypsen eller naturkatastrofer, just därför blir jag extra glad när jag läser Karin Tidbecks Amatka som är en klassisk dystopi. Ett förfallet samhälle med skrala förhållanden, en dyster planet och en aning om att det en gång varit annorlunda. Fast det känns ändå modernt. 

Vanja reser till staden Amatka för att göra undersökningar gällande hygienvanor åt ett fristående hygienproduktstillverkingsbolag. Hon hamnar i ett hus med ett fåtal boende och det är kallt. Hon är van vid att flera delar rum men här ska hon sova själv. Varför har Amatka så få invånare? Vanja vet inte riktigt hur hon ska göra sin undersökning men hon får en del hjälp på biblioteket och via huskamraten som arbetar på den underjordisak svampodlingen. Men finns det mer till världen och livet än det som syns på ytan i kolonin? 

Jag älskar dystopier, förklaringar kring att de äter något som är skapat av svampar och att de har namnsystem utefter var man kommer ifrån. Jag är dock lite tvetydigt inställd till den här romanen, jag blir lite besviken på de element som inte är klassisk dystopi samtidigt som jag ändå inser att genren måste förnyas för att hänga med i resten av världens utveckling. Det är liksom så mycket klassisk dystopi att jag inte känner mig bekväm när det rinner ut i det mer moderna, även om jag tycker att de här elementen är bra i sig. Men jag tror att jag kommer känna mig nöjd när jag fått smälta boken ett tag.


Köp boken här eller här

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Litteraturvetarskola del 8 - "Berättare och berättelsenivåer"

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 
Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 
Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 
Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare …