Fortsätt till huvudinnehåll

Poetiskt om stridsflygplan

En storm kom från paradiset - Johannes Anyuru

En ung man sitter i förhör i Lusaka. Han är från Uganda men har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot. Han vill bara flyga, han ska jobba som besprutningspilot men han tros vara spion eller landsförrädare. Han sätts i fångläger och vet inte vad som kommer att ske, i Uganda kommer han att åtalas för landsförräderi och i Europa är han antagligen inte välkommen mer. det är tidigt 70-tal och Idi Amin har precis tagit makten i Uganda. Det här är berättelsen om en ung man som senare skulle komma att bli Johannes Anyurus pappa. 

Anyuru har helt klart språkets gåva, hans skildringar av miljöer och situationer är fantastiska. Dock är jag inte så mycket för krystade liknelser, så som att solen ser ut som en brinnande oblat. För mig funkar det inte riktigt i en roman, även om det så klart har sin plats i lyrikens värld. Hans beskrivningar är så bra på egen hand så de behöver inga poetiska utsvävningar. 

det kan tyckas torrt med en roman om statskupp i Uganda och stridsflyg, men det är liksom inte det som står i centrum här utan det handlar mycket om osäkerheten över vart karaktären P ska bli av, vad som ska hända med honom och är han verkligen där för att flyga besprutningsplan eller har han ett annat motiv? Det finns en metanivå i boken där författaren, tillika sonen Johannes Anyuru, är i nutid där han skriver sin bok om sin döende far. Det är ett intressant berättargrepp,  man vrider lite ut och in på sin tänkta narratologi. 

Jag vet inte riktigt vad det är, men jag fastnar inte helt för den här romanen. den ger mig en stark upplevelse men jag vet nog inte riktigt av vad. Jag kan för lite om Afrikas historia för att förstå och hänga med i vad det faktiskt är som händer. Det är så klart inte romanens fel utan mer mitt eget men jag tror inte att det är det. Kanske att jag känner en konstig distans mellan berättelsens P och den som Anyuru skriver om som sin pappa i nutidsdelarna, för han har knappt någon kontakt med pappan och han har inte mycket till övers för honom. Men 70-talets P är skildrad med respekt och ett genuint intresse för historien och det går liksom inte ihop i mitt huvud riktigt. 

Eller så var jag kanske helt enkelt på helt fel humör för den här boken just nu, ibland är det så enkelt. 

Köp boken här eller här

Den här titeln är nominerad till Augustpriset 2012

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…