Fortsätt till huvudinnehåll

Droger, våld, droger, alkohol, droger och en väg ut

Tusen små bitar - James Frey

James vaknar upp på ett flygplan, han har ett hål i kinden och har flera tänder utslagna men han vet inte hur han hamnade där. Hans föräldrar håller på att skicka honom till ett behandlingshem för drogberoende för att rädda hans liv. James är bara 23 år gammal men har varit narkoman i över ett decennium. Han kan inte sova utan att dricka, han livnär sig på att sälja droger, han spyr flera gånger varje dag och han är efterlyst i tre stater. 

Det här är, som de flesta vet, en bok med en rätt speciell historia. Den gavs först ut som en självbiografi, min kopia är utgiven av Bonnier fakta, James Frey var med på Oprah, blev hyllad och sålde miljoner exemplar. Det är inte särskilt svårt att lista ut att han inte längre var så populär efter att han erkände att historien är helt påhittad. 

Men spelar det någon roll då? Det är enormt gripande och rå berättelse. Den förskönar ingenting utan beskriver drogberoendets sämsta sidor helt öppet. Den beskriver den svåra vägen tillbaka till ett normalt liv och den ger hopp. För mig spelar det faktiskt ingen större roll att den är påhittad, jag känner inte James Frey och jag hade nog sett på berättelsen ungefär likadant ifall den var hans egen, men jag förstår kanske inte riktigt varför han var tvungen att säga att den handlade om honom. Ville han provocera? Hade berättelsen inte slagit så hårt utan självbiografi-stämpeln? Jag blir i vilket fall berörd av kräkningscener, tandläkarscener och av de anhöriga som gör alt för att stötta sina nära och kära. Den är dock något lång, över 500 sidor och det händer inte jätte mycket, det är lite upprepande men aldrig tråkigt. 

Köp boken här eller här

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Litteraturvetarskola del 8 - "Berättare och berättelsenivåer"

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 
Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 
Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 
Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare …