Fortsätt till huvudinnehåll

Vattenänglar - Mons Kallentoft

Mons Kallentoft har tidigare skrivit en serie böcker om kriminalinspektören Malin Fors. Vattenänglar är första boken i en ny serie om henne. Jag har faktiskt bara läst en av Kallentofts tidigare böcker, Midvinterblod.

I Vattenänglar utreder Malin Fors och hennes kollegor ett dubbelmord av ett gift par. Deras femåriga dotter, adopterad från Vietnam, är spårlöst försvunnen. Har hon också blivit mördad, eller har hon flytt från brottsplatsen och förolyckats? Finns hon vid liv därute någonstans, kidnappad?

Jag gillar verkligen själva storyn i boken, det är ett spännande och intressant kriminalfall. Jag tycker även mycket om Kallentofts sätt att låta alla karaktärer få komma till liv - inte bara Malin Fors beskrivs utan man får ta del av samtliga hennes kollegors tankar och känslor och får en inblick i deras privatliv. Det gör att interaktionerna mellan personerna i boken blir mer intressanta; eftersom man sitter på endel info om karaktärerna får man en högre förståelse för deras reaktioner. Vad jag dock inte gillar är att även offren i boken har en röst. Mellan varven kommer ett par sidor i kursiverad text som är helt utifrån de dödas perspektiv. I Midvinterblod tyckte jag att det var okej och ett intressant och annorlunda inslag - men i Vattenänglar känns det som om boken hade varit bättre utan. Dels för trovärdighetens skull, och dels för att det inte tillför boken någonting alls.
Jag kan också tycka att boken har ett lite för långsamt tempo, men det har nog snarare med min rastlösa natur att göra än boken i sig.

Om du vill läsa Vattenänglar, så finns den att köpa här och här.

Recensionsbok från Forum.

Kommentarer

  1. Men blir man inte trött på Kallentofts tjat om rika/fattiga? Jag tog mig knappt igenom Höstoffer.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Litteraturvetarskola del 8 - "Berättare och berättelsenivåer"

När man läser en bok kan känslan av att man lyssnar på en röst infinna sig. En text kan berättas på många olika sätt och just berättaren kan vara bland det mest intressanta att analysera i en roman, enligt mig. 

Vi kan börja med att två olika typer av berättares hållning: telling och showing. Telling innebär att framställningen är indirekt förmedlad, återberättad eller summerad av en påtagligt närvarande berättare. Showing däremot är mer av en dramatisk framställning av händelser och repliker där berättaren tycks försvinna. 
Precis som att en berättelse kan ha en mer eller mindre närvarande berättare kan den även ha en mer eller mindre synlig lyssnare. Och då menar man inte läsaren utan karaktären som berättarens ord är riktade till. 
Det finns ingen berättarlös berättelse. Det som dock kan skilja berättare åt är de mängden och arten av spår som de lämnar efter sig. Det kan röra sig om en relation plus kommentar, eller bara relation. 
Här är det viktigt att inte blanda ihop berättare …