Fortsätt till huvudinnehåll

En bok där det egentligen inte händer något alls?

Miss Jean Brodies bästa år - Muriel Spark

På en skola i Skottland jobbar ungmön Jean Brodie som lärare. Hennes kollegor tycker inte om henne alls, de gör precis allt för att hitta något sätt att bli av med henne. Men än så länge är hon kvar, för att hennes elever tycker oerhört mycket om henne.

Miss Jean Brodie har sitt eget sätt att undervisa på, hon berättar de delar av historia som hon anser vara intressanta, hon tar med sina elever på konstutställningar, hon spelar golf med dem och hon berättar om sitt kärleksliv. Men en dag blir hon förrådd.

Den här moderna klassikern från 60-talet är en bitvis mycket rolig bok, och då tänker jag främst på framställningen av Brodieflickorna i unga år. Jag skrattar högt åt när flickorna diskuterar könet på en manlig grekisk staty som de sett och jag tycker att skildringen av det unga oskyldiga fastän nyfikna synsättet de har är fantastiskt. Flickorna förstår sig inte alls på det här med passion och befruktning, för hur kan det finnas någon passion kvar efter något så äckligt som att ta av sig kläderna inför varandra?

I förordet skriver Andres Lokko att boken ofta anklagas för att handla om ingenting och han säger att man måste ha en viss livserfarenhet för att förstå dess storhet. Och jag förstår precis vad han menar, jag tror att man måste läsa boken ett par gånger. Det händer ganska mycket fast ändå inte, det känns som att jag bara läst en första ytlig gång, jag behöver smälta den och läsa den igen en annan dag.

Recensionsbok från Modernista

Köp boken här eller här

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

TemaTisdag: London

London säger ni? Ja där har jag varit och det såg ut lite så här:































Detta inlägg är en del i Boktimmens tematisdagar, ett fristående initiativ i samband med #blogg100