lördag 2 juni 2012

Happy Sally eller Ode till Sara Stridsberg

Vattnet i den Engelska kanalen är strömt, salt, kallt. Kanalen är stark och lever sitt eget liv. Kanalen är beroendeframkallande. 

År 1939 blev Sally Bauer, född i Halmstad, första skandinav att simma över den engelska kanalen, tid: 15 timmar och 22 minuter. Hon hade tänkt slå världsrekordet men tidvattnet kom emellan. 

Flera år senare, 1983, vill Viktor segla över Atlanten. Hans fru, Ellen, vill däremot bli simmerska. Hon vill göra om Sally Bauers bedrift: att krossa den Engelska kanalen. Ytterligare år senare återvänder ett av Ellens barn till Dovers stränder och återupplever sin barndom. Sallys, Ellens och sonens minnen, drömmar och fantasier blandas och korsar varandra i Sara Stridsbergs debutroman Happy Sally

Jag ska villigt erkänna att jag är något mållös. Det här är tredje verket jag läser av Stridsberg och jag är mer förundrad, imponerad, golvad, förälskad ön någonsin. Hon finner sätt att beskriva dessa miljöer på ett helt eget, ett helt nytt sätt, som får mig att tänka att språket är uppfunnet på nytt. Hon liknar små barn vid flamingos, på grund av sina smala ben, och jag tycker att det är så självklart att jag inte förstår varför jag aldrig tänkt så förut. Det känns som att jag har varit i Dover, det känns som att jag har simmat i den Engelska kanalen. 

Det är så klart inte bara språket som Stridsberg behärskar till fullo, utan hon har också en tendens att skapa starka karaktärer. Jag är fullkomligt förälskad i hennes sätt att blanda verkliga personer med mestadels fiktion, jag tycker att det är helt fantastiskt. Man får en slags övergripande känsla av hur det skulle kunna ha varit att vara Sally och Ellen. Det handlar om identitet och sexualitet. Kan man ha ett starkt driv och krossa kanalen samtidigt som man hänger sig åt kärlek till en man eller en kvinna, eller till och med till ett barn?

Jag kommer hela tiden på, under läsningens gång, att det här är en ung, svensk författarinna som har skrivit det här. Jag känner mig så privilegierad av att få ta del av det här fantastiska för att jag förstår just det språk Stridsberg skriver på och känner en sorg över alla de som inte kan ta del av hennes böcker. Jag har vandrat runt i Tenderloin, San Francisco och känt av Valerie Solanas ande efter att ha läst Drömfakulteten, nu känner jag mig oerhört lockad av att besöka Dover, vandra på stranden, bada i kanalen, allt för att känna av Sallys ande. 

Jag har nu enbart Darling River kvar att läsa av Stridsbergs i detta nu utgivna verk, men det gör inget för när jag läst klart allt kan jag börja om från början igen. Jag vill helst läsa om hennes böcker en gång till direkt efter att den sista sidan är slut efter varje bok jag läst. 

Kära Sara Stridsberg, jag hoppas att du fortsätter i samma anda i många år till. Jag hoppas du fortsätter att ta dig an intressanta kvinnoöden i din egen tolkning, kanske att man kan få önska sig ett par? Vad sägs om Simone de Beauvoir, Irene Joliot Curie, Emma Bovary eller Sylvia Plath?

Boken kom just ut i "nytryck" som e-bok och finns att köpa här och här

5 kommentarer:

  1. Kul att höra att någon gillar Stridsberg, för jag har hört andra säga raka motsatsen, så som det brukas då man läser vad folk tycker :-)
    Har inte läst Stridsberg själv, men blev nog lite nyfiken nu.

    SvaraRadera
  2. Vilket fint inlägg! En riktig hyllning till Stridsberg! Jag har bara läst en, Drömfakulteten, men jag blev inte alls lika blown away. Men nu gjorde du mig faktiskt lite sugen på att försöka igen. :-)

    SvaraRadera
  3. Carita: Hoppas du gillar :)

    Fru E: Tack så mycket! Man måste läsa Stridsberg långsamt för att kunna njuta av det tycker jag, det är lätt hänt att man ökar takten och då blir det inte bra.

    SvaraRadera
  4. Åh. Jag vill SÅ läsa den.

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...